Där är en familj av svält,
i uppsvällda urnor med molnig sand.
Jag räknar deras ben och ler och talar:
Kan ni vägen till tågstation?
De vet. Jag reser.

Ett vitt lejon gräver desperat i mina lungor.
Mitt ansikte i fåror.
Jag gömmer mig bakom blek rök
så att tobak kan sticka mina ögon
så att jag kan blöda.

I min glasram skiftar vyn,
för evigt densamma.
Jag är här.

Lukten är här.
Minnet rynkar skinn på min näsa.
Jag rör vid död med mina tårar.
Jag andas och ljuger: Icke skyldig, Ers Nåd,
Men döden dör aldrig.