Skriver ut genom dörren igen,
flinar lite å spegeln.
Det var så många ansikten sen
jag bar den masken jag har på mig nu.
Flyter ut i ett tankedis
med oset som följer i fåror
som äter och dikar och fräter sig fram
i nät från den suddsvaga ån.
Vimlar där en stund.
Och ler.
Sedan vidare sprickor och moln.
Jag ser de dränkta såren
när tjockan spricker i kanten
och slits upp.
Så främmande möter jag bakom giftridån
mig själv.
Och vaknar med en kobrakyss.