I.

Drucken av värme ur dårarnas krus
jag vittnar små möten i mötenas hus
där röster som vatten förenas i dis.
Jag sitter och tittar, så poetisk och vis,
slumrande, mumlande i rimmarens rus.

Ögon söker ögon, se titta så det blängs,
det himlas och humlas bland flickor som trängs
i sus och fnitter – livt och berusande glatt
man glömmer eländet, allt svårt och allt svart,
så galen i svaren i ögon som stängs.

Snart stundar finalen, den första, i blickarnas spel
två huvuden höjs och sänks i ungdomligt vel
och viljan bestämmer ur rusande blod
att samla all kraft och vinnande mod
och se pojken står, han stegar – en så’n grace – så stel!

Han stannar och stammar, så roande varm
med ögonen fästa vid skönhetens barm:
”Jag tänkte, jag ville, vill du kanske – Äsch!”
utbrister han i en ovan, frustrerad, ansträngder pärs
klart ljuvlig och lyckad med pojkaktig charm.

Flickan så tagen, hon lyser och ler,
så att pojken – en så’n hjälte! – rodnar än mer.
Hon svarar och bubblar ett oväntat ”Ja!”
och drar till dans innan han förstår vad han sa,
och snart följas de tu av än fler.

II.

Snart så randas timmar vid ölstopets kant
och i huset det bestämts vem som är husets klant
man mumlar och nickar bort åt dårarnas son
som sitter med papper och penna i vrån
- han skriver bott bluff och strunt, inget alls sant.

Diktaren sänker sitt kast mot sitt ord
och jag stryker all strunt i hastiga mord.
Där står bara om en olyckligt kär,
om en salig dåre och allt det där,
om en änglasöt flicka vid nästa bord.

Jag börjar igen med svart på mitt ark
med orden av sanning ur drycken så stark,
jag trär på mina vingar av midnattens vitt
och snart svävar orden om kyssen helt fritt
som om nådde den änglar högt ovan min mark.

Förlorad i åtrån som i drömmen blir gömd
i stängda rum från världen förevig och glömd
som nyss vaken jag utbrister med truten, så stor,
”Som en viol alltid vackrast i blommornas flor!”.
Sen i skräcken upptäcker att bägar’n är tömd.

I en stund av häpnad blir salen helt tyst,
innan gnäggen slår ut i kämpiga kryst,
och jag låter dem länge svedda mitt sår
med fnitter som nålar i pinan så svår,
innan jag ser att hon inte skrattar ett knyst.

III.

Hennes ögon i mina för ett lyckligt slag
är nog för att tömma all kraften så svag,
Jag släpper pennan mot bordet med ens,
jag blundar hårt för att se hur det känns
att tänka sig den blicken som en plåga var dag.

Jag vågar ej vakna så jag sitter kvar
med lyckta ögon i en härlighet så klar,
i en brand av kyla som sköljer min kropp
i en is av eld där jag tar mig ett dopp,
hos ett barn, ett barn som jag en gång var.

Jag kisar försiktigt ur min drömmande natt,
svävar högt ovan små dämpade skratt,
men luften plötsligt sviker i gropiga ryck,
när jag ser som ur ett av djävulens nyck,
den tomma platsen där innan hon satt.

Som förstillad i ett ögonblicks skräck,
jag försvinner i universum alldeles väck,
studsar galet från planeter till sol,
smälter sönder i bergen kring månens pol,
och rinner tillbaka i en bortglömd bäck.

Men yr och snurrig tillbaka nu och här,
en röd skugga i tomhet viftar och skär,
jag fokuserar en hand och hör än vad hon sa:
”Ursäkta, förlåt, men mår du egentligen bra?”
så sa änglarösten och så blev jag kär.

IV.

I tanken försvinner all tanke helt bort,
som om sinade källan och torkade torrt,
och alla sinnen förklarar krig i min trans,
och skjuter och slåss men har ingen chans
mot leendet hon ler mot mig blott kort.

”Är det ledigt här?” kommer frågan som chock,
och sinnen slås sönder i våldsammer krock.
Jag mumlar och nickar och bäar i vals,
jag sväljer och harklar min kväkande hals,
och söker samla sinnen i ett petigt plock.

Hon sitter framför mig, jag ser på en dröm,
och nålar sticker till i en strilande ström,
det borras små hål till små rum ingenstans
och luften släpps in dit där ingen luft fanns,
och äntligen väcks jag ur utslagen sömn.

Jag börjar berätta för ängeln om höst,
en grå, regning dag då jag såg henne först.
Jag hade sett hur hon färgat det gråa till rött,
och regnet kring henne var ur himlen nyss fött.
Men hon lyfter då fingret och hyschar min röst.

”Var det mig du skrev om i dikten nyss?”
så ljuvlig i tonen med vaggande vyss.
Jag säger lyriskt, med lyriskt svar
”Hennes mun ur munnen anden tar.”
men det enda jag tänker är hennes muns kyss.

V.

Hon glittrar, ler, och kallar mig söt,
jag grimaserar som om grottmannen röt
i grav protest mot kvinnfolkets gnäll,
men smälter snart ur min istidscell,
när hennes hand rör min i hettans stöt.

Jag ryggar bak, som av hettan svårt svedd,
hon lutar sig fram, jag blir liten och rädd,
men hon fångar mig i värmens bur,
som om all vår tid hon legat på lur,
och läppar förenas i läpparnas bädd.

Jag faller långsamt i en rymd av blått,
nedan skymtar solgalaxen, så litet och smått!
jag kisar i lyckan, i stjärnornas ljus,
för att söka en klunk av gudarnas rus,
som om nu äntligen jag himlen har fått.

Då knuffar hon hårt mitt sårsvaga bröst,
och skyndar tillbaka med skrattande röst,
hennes vänner pekar och flinar i hån
åt skalden, den dumme, åt dårarnas son,
och förstår ej hur ängeln har stillat min törst.

Jag viftar åt pojken i fracken så käck,
jag ber om en öl och ett kar med svart bläck,
sen så skriver jag mig åter i land,
jag lägger mig till ro i tidvattnets sand
och rinner tillbaka i en bortglömd bäck.