Varje dag så fryser hon till drömmarnas Paris.
Varje natt så brinner hon i syndbegärets plågor.
Hon står snyggt uppställd; där på gatornas servis
och kniper läpp och ställer inga frågor.

Hela tiden trollar hon som hägringens café.
Hela tiden snöar hon i drogbegärets slingor.
Fyll på med grädde; se om revbenen kan le
och sära sig i mötet mellan bringor.

Hennes reva öppnas till ett rosarött pastell.
Hennes vilja faller som en stalledrängens tärna.
Hon har slut på blad; har rökt färdigt sin novell
som snurrar upp och söndrar hennes hjärna.

Hennes hjärta spiller från en sönderfylld karaff.
Kött och blodet steker hon på såsbegärets benspjäll.
Paris blir ödet; hennes revbensbrott och straff
när bågen rivs av triumfens torn av Eiffel.