Objektiviteten vid översättning

Hermeneutiken handlar om att tolka och förstå språk på nivån av sådana produktioner som dikter, narratives och uppsatser, vare sig de är litterära eller filosofiska. Hermeneutikern Ricoeur tar upp bland annat tolkningen av litterära texter och beskriver hermeneutiken i termer som kan liknas vid översättning när han talar om tolkning som en undersökningsväg för att nå förståelse av något främmande.

Ricoeur använder i sin beskrivning av hermeneutiken begreppen ”appropriation” och ”distanciation”. Appropriation, det vill säga tillägning, innebär att man gör ”ens eget” det som var ”främmande”. Tillägningen innebär ett distansieringsproblem. Distansieringsproblemet ligger i det faktiska avstånds- och tidsmässiga gapet mellan källkulturen i en text och målkulturen som den ska tolkas åt. I och med detta gap uppstår ett kulturellt främlingskap.

Själv skriver Ricoeur:

”Distanciation is not a quantitative phenomenon; it is the dynamic counterpart of our need, our interest, and our effort to overcome cultural estrangement. Writing and reading take place in this cultural struggle. Reading is the pharmakon, the ‘remedy’ by which the meaning of the text is ‘rescued’ from the estrangement of distanciation and put in a new proximity, a proximity which suppresses and preserves the cultural distance and includes the otherness within the ownness.” (Ricoeur, 1976)

Genom att ersätta ordet “reading” ovan med “translation” så kan man se hur hermenutiken är relevant för översättningsteorin. Översättningen menad åt de som inte kan ta till sig originaltexten på annat sätt. Översättningens uppgift blir då att minska ”distansieringen”, att minska det avstånds- och tidsmässiga gapet mellan originaltexten och mottagaren. Översättaren gör detta genom att innesluta originaltexten i sin egen text. Detta innebär att med egna ord och tecken som mottagaren lättare förstår, som ligger inom mottagarens referensram, återge de ord och tecken som är främmande för mottagaren.

I tolkningsprocessen ingår även en syn på skapandet av det tolkade meddelandet som en användning av en kulturell kod som är inmutad i mottagarens tänkande. Meddelandet är intentionellt; det är menat av någon, men den kod som tolkaren (översättaren) använder sig av är resultatet av strukturellt och kulturellt omedvetet. Ricoeur menar att ett meddelande är individuellt och dess kod är kollektiv. Koden bör ses som den uppsättning tecken och begrepp som översättaren använder sig av för att kontextualisera originaltexten; alltså sätta den i en familjär kontext som förstås av mottagaren. Därmed når man lättare den ”närhet” mellan målspråkstexten och mottagaren som är eftersträvansvärd. Även om det kanske inte anses troligt att en litterär tolkning kan vara objektiv, så kan översättaren alltid sträva efter att ”distansieringen” i översättningen ska bli så liten som möjlig.

Kommunikationssituationen vid översättning

Jag ska här uppmärksamma Jakobsons kommunikationsschema så som Nordström uppmärksammar den när han vill beskriva kommunikationen i ett konstverk – bilden (Nordström, 1989). I den här diksussionen drar jag vissa paralleller och använder schemat för att förklara den litterära översättningen.

Roman Jakobsons beskrivning av kommunikation utgår ifrån en tredelad relation mellan en sändare, en mottagare och ett meddelande. Han lägger sedan till ytterligare tre faktorer, det vill säga kod, kontakt och kontext. Koden är det teckensystem som är gemensamt för både sändare och mottagare. Kontakt är den kanal som innebär att kommunikationen blir möjlig. Kontexten är den referensram som mottagaren är bekant med och som ligger inom hans/hennes räckhåll för förståelse.

Med dessa sex faktorer som bas konstruerar Jakobson ett schema med funktioner år varje faktor. Sändaren motsvaras av den emotiva funktionen, mottagaren av den konativa (målinriktade), och meddelandet av den poetiska funktionen. Koden anger den metaspråkliga funktionen. Metaspråklig innebär en förmåga att upprepa och förtydliga meddelandet för att försäkra sig om att inget har gått förlorat. Kontakt och kontext bär på den fatiska respektive referentiella funktionen. Fatisk innebär att sändare och mottagare utbyter vedertagna, rotade begrepp och uttryck med avsikten att bibehålla kommunikationen. Referentiellt innebär att kommunikationen relateras till ett sammanhang som förstås av mottagaren.

Det finns inga kommunikationssituationer som bara fyller en funktion. Snarare är det så att i olika kommunikationssituationer försöker man med hjälp av Jakobsons schema (Nordström, 1989) etablera var tyngdpunkten eller tyngdpunkterna ligger:

                  kontext
   sändare        meddelande       mottagare
                  kontakt
                  kod

Dessa faktorer motsvaras av följande funktioner:

                  referentiell
   emotiv         poetisk          konativ
                  fatisk
                  metaspråklig

En kort förklaring av händelsernas gång i schemat – Sändaren sänder ett meddelande till mottagaren; För att fungera kräver meddelandet en kontext att referera till, som är inom mottagarens referensram; en kod som både sändare och mottagare känner till (oftast ett kulturellt rotat språk); en kanal, förbindelse, mellan sändare och mottagare som möjliggör kommunikationen.

I en litterär översättningssituation, från till exempel engelska till svenska, handlar kommunikationen om att översätta tecken i ett språk till tecken i ett annat språk. Översättaren är sändaren och läsaren är mottagaren. Den gemensamma koden är det svenska språket och kanalen är den översatta texten.

Inom litterär översättning undermineras dock den fatiska funktionen i och med att kontakt är något som är typiskt för verbalt samtal. I och med att kontakten mellan översättaren och läsaren saknas förloras också den metaspråkliga funktionen, det vill säga möjligheten att genom upprepningar (samtal) förtydliga meddelandet. Översättaren är underordnad meddelandet eftersom det är skrivet av någon annan i form av en originaltext. Mottagaren av den översatta texten är inte i förväg vald, ingen fysisk kontakt mellan sändare och mottagare existerar, utan vilken svenskspråkig person som helst har möjlighet att ta till sig översättningen.

Inom översättningsteorin, i och med att översättaren skriver en ny text på målspråket, vilar alltså tyngdpunkten på meddelandet, den teckenkonstellation som översättaren väljer att använda i sin text. Tyngdpunkten ligger också till en del på den referentiella funktionen, det vill säga en kontext som är inom räckhåll för mottagaren, eftersom läsaren utöver språket behöver en referensram som han/hon är bekant med för att minska känslan av främlingskap inför källkulturen. Målet blir, när det gäller översättning från engelska till svenska, att överföra teckenkonstellationen i det engelska språket till en teckenkonstellation i det svenska språket, samt att sätta teckenkonstellationen i en kontext som är tillgänglig för en svensk person.

Detta resonemang går att jämföra med översättaren Pramod Talgeris syn på översättning:

”Litterär översättning rör sig i grund och botten kring semantisk kongruens gentemot avsikten med originaltexten. När en översättare översätter ett litterärt verk, avkodar han avsikten med källspråkstexten och återkodar detta i sin översättning. När han gör detta så återskapar han den litterära erfarenheten hos källspråkstexten i en ny kulturell och språklig miljö.” (Talgeri, 1988, egen övers.)

Man kan tyda direkta samband mellan en ”kulturell och språklig miljö” och den referentiella respektive poetiska funktionen. Talgeri antyder också att det kan föreligga problem med att ”återskapa” en text i en ny miljö då en sådan anpassning kan gå stick i stäv med bevarandet av originaltextens meddelande. Så fort originaltextens meddelande inte är återgivet som det först stod, i en ny språklig miljö, så måste också meddelandet vara förändrat. Så fort meddelandet är återgivet i en ny kulturell miljö, så är det också förändrat.