Kommunikation över språkgränserna har förekommit sedan urminnes tider, sedan människan först utvecklade ett medium för kommunikation. Man kan påstå att översättningskonsten – först den muntliga och därefter, som en följd av skrivkonsten, den skriftliga – i stora drag är lika gammal som språket.

Den vetenskapligt baserade översättningsteorin håller dock fortfarande på att ta sina första stapplande steg. Översättningsteori, som en beteckning på ett ämne som uppmärksammade de svårigheter som uppstod vid översättning, blev inte ens ett begrepp förrän under 1950-talet. Nu finns även översättningsvetenskap som begrepp, och syftar då på hela det spektrum som översättningsforskningen konstituerar och översättningsteori utgör där ett delområde som behandla och utvecklar översättningsvetenskapliga teorier.

Den vetenskap som behandlar översättning är uppbyggd av element från flera vetenskapsområden, främst filologi, lingvistik och informationsteori men också litteraturvetenskap och filosofi. (Ingo 1991)

Översättningsteorin har hittills varit ganska anonym. Det sker nu en ökning i litteratur och forskning som behandlar översättningen som ett eget ämne och teoretiskt problem. Inom den akademiska världen betraktas översättningsteori som en mindre viktig disciplin men kommer i framtiden antagligen att bli mer central för alla som arbetar med att tolka litteratur.

När fransmannen André Lefevre beskriver översättning bryter han ner översättningsteori i tre huvudområden: intralingvistisk översättning, en omskrivning av tecken i ett språk med tecken från samma språk; interlingvistisk översättning, en tolkning av tecken i ett språk med tecken från ett annat språk; och intersemiotisk översättning, överförandet av tecken från ett språk till icke-verbala teckensystem (från språk till konst eller musik). Bland dessa områden hör litterär översättning till den interlingvistiska och gör gällande att meddelandet (informationen) i originaltexten är det som ska översättas. (Lefevre 1992)

Det finns de dom talar både gott och ont om översättning av litterära texter. Detta för att översättare under 1900-talet har fått allt större påtryckningar när det gäller att förmedla svårfångade kvaliteter hos främmande kulturer i sitt arbete. Översättarnas situation blir heller inte lättare av att de endast får uppmärksamhet när deras översättningar skiljer sig markant från originalet och inte har lyckats följa originaltexten särskilt väl.

Problemet med översättning diskuteras intensivt bland översättare, författare, språkvetare, filosofer, m fl. Den centrala frågan tycks vara om man kan ge rättvisa åt en litterär text i ett annat språk än dess originalspråk.

Filosofen Tore Nordenstam beskriver översättandet som ”Det omöjligas konst” och fångar översättandets problem så här:

”[...] alla översättare strandar antingen på den klippa som utgörs av att man håller sig alltför tätt till originalet på bekostnad av den egna nationens smak eller på den klippa som utgörs av att man beaktar de nationella säregenheterna på bekostnad av originalet.” (Nordenstam, 1993)

När det gäller den omöjliga konsten så består den enligt Nordenstam i:

”[...] att finna tecken i de två språken som framkallar samma tankeföreställningar i läsarens medvetande.” (ibid.)

De flesta översättare är ense om att översättningsproblematiken ligger i översättningen av interkulturella fenomen som inte uppfattas på samma sätt i ett nytt land och på ett nytt språk. Dilemmat är då var gränsen för artistisk integritet går, vad man ska få/måste förändra, vad detta innebär för originaltexten och hur läsarna då uppfattar målspråkstexten i förhållande till hur de skulle ha uppfattar originaltexten. Över huvud taget så tycks mottagandet av texten i målspråket vara av största vikt, och därmed de kulturella erfarenheterna hos mottagarna av målspråkstexten.

Om kulturens roll i en lyckad översättning skriver amerikanen John T. Brewer följande:

”Att överföra kulturer genom litterära översättningar är en svår och nödvändig uppgift. Läsarnas växande medvetenhet om världen och deras intresse för kulturer i världens alla hörn ökar trycket på att presentera korrekta återgivningar av den vardagliga kulturen [...] hos de mest avlägsna människorna på jorden.” (Brewer, 1988, egen övers.)

Men samtidigt skriver han:

”[Översättaren] måste vara bestämd i sina möten med förläggare vars första principiella funktion är ekonomisk vinning hellre än artistisk integritet. ” (ibid., egen övers.)

I en tydligt interkulturell kontext, som översättning ju är, är det uppenbarligen den stora kulturella klyftan som nödvändiggör en kommunikationsprocess genom översättningen. Men oavsett ”läsarnas växande medvetenhet” så tycks det vara en konflikt mellan ekonomisk vinning och artistisk integritet. En helt igenom textenlig översättning lämpar sig tydligen inte för ekonomisk vinning. Läsaren skulle möjligen då få svårare att förstå texten på grund av de kulturella egenheterna, och därmed ogilla boken.

Alltmer tycks översättningsteorin röra sig från en diskussion om begränsande distinktioner som rätt och fel, litterärt och fritt, konst och vetenskap, och synen på översättning som ett lingvistiskt fenomen, för att i stället behandla översättning som ett föränderligt kulturellt fenomen. Därmed borde också synen på översättning som ord-för-ord process börja vittra bort och ersättas av en mer transformationsinriktad föreställning, det vill säga en situation där man inriktar sig på att återge innebörden och stilen i originaltexten på målspråkets kulturella villkor. naturligtvis bäddar man då för en debatt om hur innebörden och stilen bäst återges.