JD Salingers Catcher in the Rye utspelar sig i USA, dels på en internatskola på ”high-school”-nivå i Agerstown, Pennsylvania, dels i staden New York och ett antal av dess barer. Huvudpersonen Holden Caulfield blir underkänd i så gott som alla sina ämnen och tillåts inte gå kvar efter jullovet. Han beslutar därför att lämna skolan några dagar innan jullovets början och reser till New York. Boken skildrar sedan sextonåringens kringströvanden och tankar i New York under två dygn.

Catcher in the Rye är en typisk ”outsider”-roman. Huvudpersonen är missnöjd med sin miljö, tycks inte platsa in någonstans och flyr. Boken har haft sin största framgång hos en ung, manlig publik.

När man jämför översättningar med original är det ofta titeln som bäddar för den första reaktionen. The Catcher in the Rye, som i Sverige har fått titeln Räddaren i nöden, är inget undantag. Ofta bestäms titeln av förlaget som ger ut boken och inte av översättaren själv. (Liugman, 1991) Anledningen till detta är ofta att förlaget insett att titeln på en bok kan betyda en hel del för försäljningssiffrorna. En roman som ska säljas i Sverige behöver en titel som är gångbar, enligt förlaget, i Sverige. Därför får filmer, böcker och andra konstverk ibland titlar i sitt nya land vars innebörd kan skilja sig avsevärt från originaltitlarna. Detta uppmärksammas ibland i debatter, som i sig ofta blir gratisreklam för verket som ligger bakom den ”dåligt” översatta titeln.

Varje titel är förstås unik men har på något sätt anknytning till bokens innehåll. När det gäller ”Catcher in the Rye” så har detta begrepp sin grund i en dikt av Robert Burns. Bokens huvudperson, Holden, missförstår en rad – ”if a body meet a body coming through the rye” – och tror att det ska vara “if a body catch a body coming through the rye”. Ur denna rad bygger han upp en filosofi om sitt livsmål. Han föreställer sig att han står i ett stort rågfält vid ett stup och fångar barn så att de inte faller från kanten. Detta gör honom till en ”Catcher in the Rye”. När både Hammar och Östergren översätter citerar de från Robert Burns dikt på engelska men när Holden fångar barn tappar de anknytningen till dikten:

What I have to do, I have to catch everybody if they start to go over the cliff – I mean if they’re running and they don’t look where they’re going I have to come out from somewhere and catch them. That’s all I’d do all day. I’d just be the catcher in the rye and all. (Salinger, s.180)

Och så fort nån håller på att ramla utför stupet, så fångar jag dom – om dom springer, menar jag, och inte ser sej för, så rusar jag fram och fångar dem. Jag gör bara det hela dan. Jag skulle vara en räddare i nöden. (Hammar, s.160)

Min uppgift är att se till att ingen ramlar utför det där stupet. Jag måste rädda alla som springer omkring utan att se sig för. Det är vad jag håller på med, från morgon till kväll. Jag står där som en räddare i nöden. (Östergren, s.165)

Östergren, i sin översättning, är antagligen påtvingad denna tolkning eftersom man väljet att ha kvar den titel som Hammars översättning fick. Att ersätta ”catcher in the rye” med ”räddaren i nöden” ovan innebär att man har gjort ett val. ”Räddare i nöden” återger inte den exakta innebörden av originaltexten men det begreppet ligger närmare en svensk referensram och går lätt och snabbt att ta till sig en svensk kultur. Det är alltså lättare att förstå för mottagaren. När det ska stå på omslaget är detta naturligtvis speciellt viktigt.

Översättarna väljer bort den direkta anknytningen till Robert Burns dikt. Att Holden tänker på ett rågfält är en ledtråd men uppfattas inte av de läsare som inte vet att ”rye” betyder råg. Iställer väljer översättarna att fånga andemeningen med uttrycket och anpassa detta till en svensk kontext så att den svenska läsaren känner igen sig.

I USA är internatskolor på ”high school” och ”college”-nivå vanligt förekommande. En avsaknad av en sådan internatkultur i Sverige tycks också innebära en avsaknad av en naturlig jargong som motsvarar den engelska; När Salinger skriver ”It was only a quarter to nine when we got back to the dorm.” (s.40) så är ”dorm” den naturliga förkortningen för ”dormitory”, det vill säga studenthem. Birgitta Hammar, i sin översättning utesluter helt något motsvarande begrepp och skriver helt enkelt: ”Klockan var bara en kvart i nio när vi kom tillbaka.” (s.38) Klas Östergren i sin översättning, skriver: ”Klockan var inte mer än kvart i nio när vi kom tillbaka till logementet.” (s. 38) och använder sig av en jargong naturlig för militärer.

De båda översättarna är konsekventa i sin övertygelse. Hammar försöker genomgående undvika att behöva använda något motsvarande begrepp. När Salinger ger en specifikation av studenthemmet så använder hon sig ibland av begrepp som ”i mitt rum” eller ”på rummet” och förutsätter att läsaren då förstår att detta innebär studenthemmet. Östergren i sin tur, använder genomgående ”logement” som beteckning på samma lokaler. Jämför: ”He never smoked in the dorm.” (s.45) – ”Han rökte aldrig på rummet.” (s. 42) – ”Han rökte aldrig själv på logementet.” (s.43)

När någon har gått på Pencey (namnet på internatskolan) så skriver Salinger ”[...] this guy Ossenburger that went to Pencey.” (s.20); Hammar: ”[...] en kille som hetter Ossenburger och som hade gått på Pencey.” (s.19) Östergren: ”[...] en viss Ossenburger som legat vid Pencey” (s.19) Östergren använder då återigen en jargong bekant för militärer.

I avsaknad av en naturlig jargong väljer Hammar att antingen undvika ett försök till motsvarande begrepp, eller att hålla sig till ett mycket neutralt, bekant begrepp, det vill säga ”rummet”. Därmed har hon löst problemet med referens utan att introducera något nytt begrepp för läsaren. Östergren, å andra sidan, använder sig av en militaristisk jargong som inte finns i originaltexten. Detta kan vara ett försök att fånga den strikta attityden hos internatskolan med en jargong som känns igen av läsaren. Den militaristiska jargongen ligger inom målkulturens referensram lättare än en internatjargong och Östergren väljer att använda den i sin tolkning.

Ingen av de två översättarna väljer att skriva ”studenthemmet” som i teorin skulle vara en korrekt översättning. Att ordet finns innebär alltså inte att det ligger nära till hands i mottagarens kulturella erfarenhet.

Detta dilemma illustreras också av Salingers genomgående hänsyftningar till ”football” vilket inte har mycket med än bokstäver gemensamt med svenskans ”fotboll”. Ändå väljer både Hammar och Östergren att genomgående använda sig av ”fotboll” som översättningsbegrepp hellre än ”amerikansk fotboll”, vilket ju i teorin skulle vara den korrekta översättningen. Jämför:

”[We] were chucking a football around, in front of the academic building.” (Salinger, s.8)

“[Vi] dribblade omkring med en fotboll framför skolhuset.” (Hammar, s.8)

”[Vi] lirade fotboll framför skolhuset.” (Östergren, s.8)

Både Hammar och Östergren har beskrivit något som inte alls ägde rum i originaltexten, trots att texterna inte ser alltför olika ut. I originaltexten kastar man runt en amerikansk fotboll i luften. I båda översättningarna så sparkar man runt en rund boll på marken.

Salinger refererar till ”football” vid en mängd tillfällen, vilket är naturligt eftersom amerikansk fotboll är en stor del av den amerikanska sportkulturen. Lika många gånger refererar Hammar och Östergren till ”fotboll” vilket naturligt ligger närmare till hands i en svensk sportkultur, i en svensk kontext.

En ytterligare aspekt är att begreppet ”amerikansk fotboll” skulle vara otympligt i en svensk översättning. ”Kasta runt en amerikansk fotboll” eller ”Vi gick på en amerikansk fotbollsmatch” låter fel och är inte trovärdigt i en litterär översättning eftersom en amerikansk pojke aldrig skulle säga ”amerikansk fotboll”. Det finns alltså inget naturligt begrepp för ”amerikansk fotboll” i det svenska språket, om man inte väljer att använda just ”football”.

Bokens huvudperson, Holden, förälskar sig sedermera i en flicka som har en säregen kvalitet som Salinger återkommer till i sin text. Hon brukar nämligen rada upp sina kungar längst bak på schackbrädet. Men om det är dam eller schack hon spelar beror på vilken bok man läser.

”You used to play what with her all the time?”
“Checkers.”
“Checkers, for Chrissake!”¨
“Yeah. She wouldn’t move any of her kings. What she’d do, when she’d get a king, she wouldn’t move it. She’d just leave it in the back row. Then she’d never use them. She just liked the way they looked when they were all in the back row.” (Salinger, s.35)

“Vad brukade du spela med henne sa du?”
”Dam.”
”Dam – nej håll i mej!”
”Hon ville aldrig flytta sina damer. Så fort hon fick en dam vägrade hon att flytta den. Hon lät den stå kvar i bakersta raden. Hon radade upp allihop i bakersta raden. Hon tyckte att dom var så söta när dom stog i en lång rad.” (Hammar, s. 33)

”Vad satt ni och spelade för något?”
”Schack.”
”Schack, jag dör!”
”Kan du ge dig fan på. Hon vägrade flytta kungen ett enda steg, vad som än hände så vägrade hon flytta kungen. Han fick bara stå där längst bak. Hon radade upp sina pjäser på rad längst bak. Utan att använda dem. Hon gillade att titta på dem helt enkelt.” (Östergren, s.33)

I originaltexten är det onekligen dam som spelas, och I Hammars översättning likaså. Hos Östergren spelar man schack, vilket spelas på samma bräde, men inte med samma pjäser. I Sverige heter det ”schackbräde”, medan det i USA heter ”checkerboard” – vilket kanske kan peka på vilket som anses vara det vanligaste spelet i respektive land.

Östergren gör den bedömningen att schack skulle passa en svensk publik bättre än damspel. Eller så vill han ha kvar syftningen till ”kungen” som finns i originaltexten men inte existerar i svenskt damspel. Han kan inte ha båda. Dock är han tvungen att behålla den speciella egenheten hos flickan som beskrivs, eftersom Salinger återknyter till den vid flera tillfällen. I dam så är damerna – ”the kings” – de starkaste pjäserna med vilka man vinner spelet. I schack så är kungen den svagaste pjäsen och ska helst stå längst bak. Att flickan då vägrar flytta kungen är inte alls lika konstigt som det är i damspel. Att hon sedan ”radar upp sin pjäser längst bak” är ju en förutsättning för att hon ska påbörja spelet, och efter det så kan hon inte rada upp dem längs bak eftersom schackbönderna inte kan gå baklänges. Flyttar hon aldrig så har de aldrig spelat.

Kanske ligger schack närmare en svensk referensram men detta förutsätter också att mottagarna har en större erfarenhet av schack och vet mer om spelet. Det är då troligare att man reagerar som jag just beskrivit. Hammar väljer att översätta spelet med dam, behåller trovärdigheten i flickans speciella egenhet, men förlorar syftningen till ”kungarna”. Östergren väljer schack, behåller syftningen till kungarna, kommer närmare en svensk referensram, men förlorar trovärdigheten i flickans speciella egenhet. Det är översättaren som måste göra bedömningen om vad som är viktigt att behålla.

Intressant i damspelsexemplet är också språket som används både hos Hammar och Östergren. Salinger beskriver aldrig varför flickan tycker om att se pjäserna, medan Hammar skriver att ”dom var så söta när dom stod i en lång rad” vilket är Hammars personliga tolkning, möjligen i egenskap av kvinna.

När huvudpersonen, Holden, som är siste talare bekräftar att det var dam (eller schack) som han spelade, så skriver Salinger i originalet: ”Yeah.” Östergren tolkar detta i sin översättning som: ”Kan du ge dig fan på.” Hammar utelämnar något bekräftande utryck alls.

Denna observation är ganska talande för uppfattningen av de båda översättningarna. Medan Hammar gärna dämpar kraftuttryck så använder Östergren ett smörgåsbord av grovt språk som han spär på med när det inte nödvändigtvis finns något motsvarande i originaltexten.

Speciellt Östergrens användning av slang skiljer boken från sin historiska kontext, som ju är 50-talet. I Salinger – Hammar – Östergren ordning finns följande exempel:

• ”flit” blir ”fikus” (1953) blir ”kråka” (1987)
• ”pretty heavy drinker” blir ”drack ganska så kraftigt” (1953) blir ”svår på lemonaden (1987)
• ”bourgeois” blir ”kälkbordergliga” (1953) blir ”brackiga” (1987)

Det är alltid svårt att översätta slang, eftersom slang är mycket kulturellt rotat. Östergren anpassar sin slang till 1987 års mottagare. Hammar levde i 50-talet och använder den tidens slang naurligt. Slang har betydelse för översättningen när det skapar en kulturell referens för läsaren. Att hålla sig till sagans tid eller mottagarens tid kan innebära en konflikt mellan förståelse och trovärdighet. I den här bokens slang så förstod jag dock mer av Hammar än Östergren.

I följande exempel händer det att båda översätter teoretiskt korrekt, men på två olika sätt med skilda betydelser.

Sex is something I really don’t understand too hot. You never know where the hell you are. I keep making up these sex rules for myself, and then I break them right away. [...] Sex is something I just don’t understand. I swear to God I don’t. (Salinger, s.66)

Kön är nånting som jag aldrig lär mej att begripa mej på. Man vet aldrig var man har sej själv. Ideligen gör jag upp en massa könsregler för mej själv, och tvärt bryter jag dom. [...] Nej, kön är nånting som jag inte fattar. Det gör jag faktiskt inte. (Hammar, s.60)

Jag förstår mig inte på sex något vidare. Man vete fan vart det barkar hän. Jag brukar sätta upp vissa gränser när det gäller det sexuella. Som jag genast måste spränga så fort jag kan. [...] Jag förstår mig bara inte på det där med sex. Så fan jag gör. (Östergren, s.63)

I exemplet ovan har Hammar översatt ”sex” med ”kön” medan Östergren har översatt med svenskans ”sex”. Båda har teoretiskt rätt. Vad Salinger menade vet endast Salinger. Båda översättarna har haft samma val. Möjligen var Hammars var en bra ursäkt för att undvika ordet ”sex”, vilket hon onekligen gör. Genomgående i sin översättning, i motsats till Östergren, försöker hon dämpa grovheten i språket. Jämför till exempel ovan ”Man vet aldrig var man har sej själv.” med ”Man vete fan vart det barkar hän.” samt ”Det gör jag faktiskt inte.” med ”Så fan jag gör.”

När Hammar dämpar så väljer Östergren att göra texten grövre. Deras egna könsroller kan spela en viss roll. Samtidigt så kan det betyda att man i Sveriges 50-tal inte var riktigt redo för Salingers bok. År 1987 räckte den uppenbarligen inte riktigt till. Oavsett orsaken så visar de skilda angreppssätten hur översättaren har en förmåga att anpassa originaltexten till kulturella värderingar.

Ett annat exempel ur boken gäller problemet med att översätta sådant som kan kallas kulturellt förankrade tabun. Mot slutet av boken retar sig Holden på ett klottrat meddelande som dyker upp var han än vänder sig. Till slut har han en lång utläggning om klottret som slutar så här:

I think, even, if I ever die, and they stick me in a cemetery, and I hae a tombstone and all, it’ll say ”Holden Caulfield on it, and then what year I was born and what year I died, and then right under that it’ll say ”— you”. I’m positive, in fact. (Salinger, s.210)

Om jag nånsin dör och dom lägger mej på kyrkogården och ställer en gravsten ovanpå, så kommer det att stå “Holden Caulfield” och när jag är född och när jag dog, och sen längst ner “Kuk”. Jo, jag lovar. Jag vet att det kommer att göra det. (Hammar, s.187)

Jag ger mig fan på att när jag dör och får en gravsten med ”Holden Caulfield” på, och året när jag föddes och året när jag dog, så kommer det att stå ”knulla” längst ner. Det är jag fullständigt övertygad om. (Östergren, s.192)

Både Hammar och Östergren har uppenbarligen valt ett ord som skulle kunna vara ett vanligt klotter i Sverige, hellre än att försöka tolka innebörden i det engelska klottret. Det är intressant att se i stället hur klottret blir grövre för varje översättning. I Salingers originaltext står det aldrig till exempel ”Fuck you” utan detta är gömt i ett bindestreck: ” — you”. Detta kan möjligen vara en censur från Salingers redaktörers sida. Hammars ”Kuk” är antagligen så långt hon har vågat sträcka sig men skulle kanske aldrig ge samma effekt år 1987 som ordet ”knulla” antagligen gör. Översättarna anpassar till kulturen och skapar en referens genom att välja ett klotter som målkulturen kan ta till sig. Märk också Östergrens inledning som inte har någon motsvarigt begrepp i originaltexten: ”Jag ger mig fan på [...]”.

Ett problem med de översatta klottren är att de kanske inte skapar samma effekt i den diskussion som förs om gravstenen. Det ger ju en viss poäng åt historien att uppmaningen ” ”— you” skulle stå längst ner på hans gravsten. Återigen så har översättarna valt ett klotter som söker målkulturens igenkännande i en kulturell kontext.

Mitt sista exempel gäller de geografiska och historiska egenheterna som figurerar i Catcher in the Rye. Detta avstånd går inte att tolka utan översättarna får nöja sig med att skriva ner skolnamn, namn på historiska figurer, gatunamn i New York, pubar, och så vidare.

Edwin Gentzler uttrycker det så här:

”Egennamn, till exempel, har alltid varit jobbiga för översättare, för de tenderar alltid att ha en unik, specifik betydelse – såsom namn på platser som har en speciell resonans, ett läge, och en bakgrund i källkulturen – som alltid går förlorad i översättningar.” (Gentzler, 1993, egen övers.)

Även namn på personer kan ha kulturellt rotade betydelser som sällan uppfattas av mottagaren. I boken till exempel så ska Holdens lillasyster vara med i en skolpjäs och spela en person som är mycket kontroversiell i amerikansk historia.

‘How’s the play?’ I asked her. ‘What’d you say the name of it was?’
‘”A Christmas Pageant for Americans.” It stinks, but I’m Benedict Arnold. I have practically the biggest part,’ she said. (Salinger, s.168)

“Hur går det med pjäsen?” frågade jag. ”Vad var det den hette, sa du?”
”’Ett amerikanskt julspel’. Hemskt larvig, men jag är Benedict Arnold. Jag har nästan den största rollen”, sa hon. (Hammar, s.150)

”Hur går det med pjäsen?” frågade jag. ”Vad sa du att den hette?”
”Ett amerikanskt julspel. Det är helt värdelöst, men jag föreställer i alla fall Benedict Arnold. Det är faktiskt den största rollen.” (Östergren, s.155)

Oavsett översättningarnas tvister om huruvida Benedict Arnold är den största rollen eller ej, så har namnet Benedict Arnold ingen betydelse för svensk historia och det är säkerligen få som vet vem det var i den amerikanska historien; Benedict Arnold var en amerikansk soldat och militär strateg som under den amerikanska revolutionen vann striden vid Saratoga 1777 som blev vändningen för amerikanerna. År 1780 gick han över till britterna och planerade att förråda ett militärläger vid West Point.

Namnet Benedict Arnold kan alltså aldrig betyda för en svensk läsare vad det gör för en amerikansk läsare. I USA är namnet så rotat att man ofta använder det som synonym till förrädare. Man kan alltså bli anklagad för att vara en Benedict Arnold.

Varken Hammar eller Östergren känner dock att de kan ändra på namnet. I en sådan situation får det vara upp till läsaren att ta reda på vem personen i fråga var eller är. Det är ett översättningsproblem som endast kan lösas med en omständlig fotnot. Fotnoter används sällan i litterära texter och översättaren får i stället hoppas att läsarens kunskap om källkulturen räcker till – vilket den ofta inte gör.