Jag började skriva poesi och noveller vid 12 års ålder. Just nu lägger jag in dikter allt eftersom jag hittar dem; de flesta är från åren 1992-1995.
Sometimes passions tears my mind
and rain falls from my eyes,
and lightning arrows strike me blind
when red runs through my skies.
Human burning need
cuts through my voice
in strangled noise
and tells me now to bleed
Instead of doing what it asks,
and screaming my child's pain,
I wear my african hunting masks
and smile throughout the rain,
dripping into smears
I blend with reds
in wooden heads
with inward showing leers.
Alone I flow and the moon shifts
and falls back and returns on me.
If the returning waves can show
all my masks from start,
I wonder if I will ever know
in the oceans of my heart,
I wonder if I'll see
in the tidal maze
what hidden face
is really, truly me.
Varje dag så fryser hon till drömmarnas Paris.
Varje natt så brinner hon i syndbegärets plågor.
Hon står snyggt uppställd; där på gatornas servis
och kniper läpp och ställer inga frågor.
Hela tiden trollar hon som hägringens café.
Hela tiden snöar hon i drogbegärets slingor.
Fyll på med grädde; se om revbenen kan le
och sära sig i mötet mellan bringor.
Hennes reva öppnas till ett rosarött pastell.
Hennes vilja faller som en stalledrängens tärna.
Hon har slut på blad; har rökt färdigt sin novell
som snurrar upp och söndrar hennes hjärna.
Hennes hjärta spiller från en sönderfylld karaff.
Kött och blodet steker hon på såsbegärets benspjäll.
Paris blir ödet; hennes revbensbrott och straff
när bågen rivs av triumfens torn av Eiffel.
I.
Drucken av värme ur dårarnas krus
jag vittnar små möten i mötenas hus
där röster som vatten förenas i dis.
Jag sitter och tittar, så poetisk och vis,
slumrande, mumlande i rimmarens rus.
Ögon söker ögon, se titta så det blängs,
det himlas och humlas bland flickor som trängs
i sus och fnitter – livt och berusande glatt
man glömmer eländet, allt svårt och allt svart,
så galen i svaren i ögon som stängs.
Snart stundar finalen, den första, i blickarnas spel
två huvuden höjs och sänks i ungdomligt vel
och viljan bestämmer ur rusande blod
att samla all kraft och vinnande mod
och se pojken står, han stegar – en så’n grace – så stel!
Han stannar och stammar, så roande varm
med ögonen fästa vid skönhetens barm:
”Jag tänkte, jag ville, vill du kanske – Äsch!”
utbrister han i en ovan, frustrerad, ansträngder pärs
klart ljuvlig och lyckad med pojkaktig charm.
Flickan så tagen, hon lyser och ler,
så att pojken – en så’n hjälte! – rodnar än mer.
Hon svarar och bubblar ett oväntat ”Ja!”
och drar till dans innan han förstår vad han sa,
och snart följas de tu av än fler.
II.
Snart så randas timmar vid ölstopets kant
och i huset det bestämts vem som är husets klant
man mumlar och nickar bort åt dårarnas son
som sitter med papper och penna i vrån
- han skriver bott bluff och strunt, inget alls sant.
Diktaren sänker sitt kast mot sitt ord
och jag stryker all strunt i hastiga mord.
Där står bara om en olyckligt kär,
om en salig dåre och allt det där,
om en änglasöt flicka vid nästa bord.
Jag börjar igen med svart på mitt ark
med orden av sanning ur drycken så stark,
jag trär på mina vingar av midnattens vitt
och snart svävar orden om kyssen helt fritt
som om nådde den änglar högt ovan min mark.
Förlorad i åtrån som i drömmen blir gömd
i stängda rum från världen förevig och glömd
som nyss vaken jag utbrister med truten, så stor,
”Som en viol alltid vackrast i blommornas flor!”.
Sen i skräcken upptäcker att bägar’n är tömd.
I en stund av häpnad blir salen helt tyst,
innan gnäggen slår ut i kämpiga kryst,
och jag låter dem länge svedda mitt sår
med fnitter som nålar i pinan så svår,
innan jag ser att hon inte skrattar ett knyst.
III.
Hennes ögon i mina för ett lyckligt slag
är nog för att tömma all kraften så svag,
Jag släpper pennan mot bordet med ens,
jag blundar hårt för att se hur det känns
att tänka sig den blicken som en plåga var dag.
Jag vågar ej vakna så jag sitter kvar
med lyckta ögon i en härlighet så klar,
i en brand av kyla som sköljer min kropp
i en is av eld där jag tar mig ett dopp,
hos ett barn, ett barn som jag en gång var.
Jag kisar försiktigt ur min drömmande natt,
svävar högt ovan små dämpade skratt,
men luften plötsligt sviker i gropiga ryck,
när jag ser som ur ett av djävulens nyck,
den tomma platsen där innan hon satt.
Som förstillad i ett ögonblicks skräck,
jag försvinner i universum alldeles väck,
studsar galet från planeter till sol,
smälter sönder i bergen kring månens pol,
och rinner tillbaka i en bortglömd bäck.
Men yr och snurrig tillbaka nu och här,
en röd skugga i tomhet viftar och skär,
jag fokuserar en hand och hör än vad hon sa:
”Ursäkta, förlåt, men mår du egentligen bra?”
så sa änglarösten och så blev jag kär.
IV.
I tanken försvinner all tanke helt bort,
som om sinade källan och torkade torrt,
och alla sinnen förklarar krig i min trans,
och skjuter och slåss men har ingen chans
mot leendet hon ler mot mig blott kort.
”Är det ledigt här?” kommer frågan som chock,
och sinnen slås sönder i våldsammer krock.
Jag mumlar och nickar och bäar i vals,
jag sväljer och harklar min kväkande hals,
och söker samla sinnen i ett petigt plock.
Hon sitter framför mig, jag ser på en dröm,
och nålar sticker till i en strilande ström,
det borras små hål till små rum ingenstans
och luften släpps in dit där ingen luft fanns,
och äntligen väcks jag ur utslagen sömn.
Jag börjar berätta för ängeln om höst,
en grå, regning dag då jag såg henne först.
Jag hade sett hur hon färgat det gråa till rött,
och regnet kring henne var ur himlen nyss fött.
Men hon lyfter då fingret och hyschar min röst.
”Var det mig du skrev om i dikten nyss?”
så ljuvlig i tonen med vaggande vyss.
Jag säger lyriskt, med lyriskt svar
”Hennes mun ur munnen anden tar.”
men det enda jag tänker är hennes muns kyss.
V.
Hon glittrar, ler, och kallar mig söt,
jag grimaserar som om grottmannen röt
i grav protest mot kvinnfolkets gnäll,
men smälter snart ur min istidscell,
när hennes hand rör min i hettans stöt.
Jag ryggar bak, som av hettan svårt svedd,
hon lutar sig fram, jag blir liten och rädd,
men hon fångar mig i värmens bur,
som om all vår tid hon legat på lur,
och läppar förenas i läpparnas bädd.
Jag faller långsamt i en rymd av blått,
nedan skymtar solgalaxen, så litet och smått!
jag kisar i lyckan, i stjärnornas ljus,
för att söka en klunk av gudarnas rus,
som om nu äntligen jag himlen har fått.
Då knuffar hon hårt mitt sårsvaga bröst,
och skyndar tillbaka med skrattande röst,
hennes vänner pekar och flinar i hån
åt skalden, den dumme, åt dårarnas son,
och förstår ej hur ängeln har stillat min törst.
Jag viftar åt pojken i fracken så käck,
jag ber om en öl och ett kar med svart bläck,
sen så skriver jag mig åter i land,
jag lägger mig till ro i tidvattnets sand
och rinner tillbaka i en bortglömd bäck.
Små händer som skålar av skinn
gräver i bröstet och vill komma in.
Där finns köttets svagröda spill
som kan ge dem en levnadsdag till.
Jag dricker själv allt köttets svett
och slickar upp allt runnet fett
Jag häver i mig tjockans kraft,
klunkar, sväljer av blodbördig saft.
Där finns törst i varma barn
som suktar, hägrar köttets kran
Barnen torkar i plågans sken
och ramlar runt på trasiga ben.
Jag ville ge alla men gav inte nå’n,
varför och när blev jag så’n?
Brand i mage slår låga i hals
Elden äter av luft och torrt
Det brinner så kallt
som is utan vått
Dricker varm sprit som föda åt eld
Hetta trycker mot nerv och led
Det flammar till bett
som gnager i ben
Kysser värme som biter i mun
Läppar smälter i blött och blod
Det rinner i tunt
från läpp och från por
Tänder lossnar i segande kött
Tuggar tunga som svål och svett
Det svider till ömt
som salt mot röd läpp
Hunger kliar i fylla som flott
Kliar mage till eld och kol
Det viskas om tomt
som vind i ett hål
En vemodig fimp av fjärilar
sticker taggar i ett fåröga
och bryter av vingklaffar.
De störtar alltid uppåt
som om brann deras puppor,
fyllda av vätskan från
ett sipprande innanliv
med smak av salt och
en stympad citron.
Et sugrörs intravenösa
öppning blir en sovplats
åt den enda vilsna fjärilen.
Den ljumma hysterin skalas av
och återfinns i den smältande buken,
oavsett det läckande fårögat
som blinkar hejdlöst för att
tvätta och fylla igen nåldynan
som hänger från en kvarglömd syntråd.
Situationen blir svagt skrattretande
och vid en öppnad puppa hängs
en bok med krossade flugor
som om vore detta lika rättfärdigat
som den enda vilsna fjärilens
hot om viljelös hämnd,
uppspikad med två raka streck
ritade med skalpell över
det segmenterade, vrålande skalet.
Återfunnen i vigvattnet
blir spiralen hela tiden tätare
utan att försvinna
men alltid lockande
som en gul halogenlampa
i ett surrande överröstat
av rovdjurets malande ben
i ett hetslopp som överlever nuet
men blir tätare
när skalpellen avfyras
från slumpens inre och kväver
offer med brustna vingklaffar
och sliter luften från fjärilen
med blödande vingfästen.
Någonstans i den lockande kraften
försvinner viljan, med ens också förmågan,
att blinka tätt alla läckande hålor
som nu trycks ihop av spiralen
och i det omöjliga djupet
exploderar och tömmer sig själv.
Skriver ut genom dörren igen,
flinar lite å spegeln.
Det var så många ansikten sen
jag bar den masken jag har på mig nu.
Flyter ut i ett tankedis
med oset som följer i fåror
som äter och dikar och fräter sig fram
i nät från den suddsvaga ån.
Vimlar där en stund.
Och ler.
Sedan vidare sprickor och moln.
Jag ser de dränkta såren
när tjockan spricker i kanten
och slits upp.
Så främmande möter jag bakom giftridån
mig själv.
Och vaknar med en kobrakyss.
Dom hade hostat
och harklat och hostat,
kräkt upp helvetet
-
Att få försvinna
som en uttråkad skugga
runt middagssnåret
-
Finns ett minne kvar
av alla stunder man tror
att man ännu minns?
-
Strömmen drar mig bak
när jag greppar och tappar
någon sorts rötter
Utan titel
Han blev profet
för allt han sa var sant
och alla visste
att det han vet
var en sanningsstimulant
Och så kom dom då
och hörde på
och nickade i takt
för de förstod och lärde sig
av allt han hade sagt.
Men han hatade och skydde
deras bifall och applåd
Så besviken när de brydde
så mycket om hans råd.
Och med tid så blev han ond och vred
och slutade med talen
och ju mer han teg, ju mer han led,
de dömde honom galen.
”Förstår ni inte era satans svin,
vad fan som är poängen.
Ni står där med era enfaldsflin
när jag serverar gödsel på sängen.
”Så in i helvete vad det var skönt"
som kärringen sa när hon sket
och att lära gödsel av mig är nog fan lika lönt
För det enda ni förstår är sånt ni redan vet
”Försök inte inse något nytt
Försök inse det som är
Det här är livet, tuggat och spytt,
och just nu är det ni som är här”
Och när han sagt det sista sköt han sig
i ett försök att spräcka moralen
men det blev aldrig något större ståhej.
Han var redan dömd som galen.
(överstruket)
Strax innan du slumrar i sömn, just innan ljuset försvinner i dröm, är det får du ägnar en tanke, eller krigens skörd av offerlamm?
(överstruket)
Trycker du på mina knappar så trycker jag på dina! Är det där den som går till kaffeautomaten eller är det kanske kärnkrigsstartern?
Shh... lysnna. hör du slummersömnen? Det där suset av gravid passivitet. Det är bruset i dummerdrömmen – tron på evig elektricitet.
Där tinar små lyckor i barnfödselns pöl
Jag viskar åt väggar om lyckan
Men ingen hör pinan
Där rusar jag vilse
Där finns jag inte
Där är jag död
Hann du ta kort på lyckan?
Gå då och framkalla glädje
(lyrics: Per Axbom)
(I) ‘was lookin up her red skirt
(She) ‘saw me she said ‘yes sir’
‘If you’re ready for some heat
If you can take a lifetime meet.’
I says to her ‘hey baby’
I’m alive and ready
So we rent a motel room
And there we start a baby boom
*:
We were makin’ love
When Halley’s comet came
We were makin’ love
When the comet came again
And in between the burnin'
the tossin' and the turnin'
We were makin' love.
I says to her ‘hey honey’
Don’t you think it’s funny
That the nuke war has begun
And we’re still goin’ one-on-one
She tells me not to worry
There’s no need to scurry
All that radioactive juice
Well hell it cannot reproduce.
*
We’re on kid thirty-seven
I’m lookin’ up at heaven
‘Cause they blew away our roof
Thank god our sex is waterproof
My boys are with the ladies
Makin’ more love babies
And I gave my girls some guns
To join the war and make some sons
*
So then I got my army
and started global warming
All my kids, my wife and I
We’re heatin’ up the planet sky
We’re sweatin' out diseases
With oh yeses and oh pleases
If we’re ever at code red
The reason is a fight in bed
*
*
I never thought I'd get
addicted to my heroine-
I always thought that I
could control my highs.
But I cannot deny
that I'm getting wet.
I have fallen for sin
and those deafening cries.
I will never ever forget
the taste of my heroine.
I now stay indoors so I
can't tell days from nights.
If soon I shall die
- Be it in bed I bet.
But my will will not win
over those bare baby-whites.
She said "Love me" when I met
my beautiful heroine.
I thought that one lie
would more than suffice.
But I'm lost in a tie
I will never regret.
We can't stop when we begin,
lost in a knot of whys.
She once said to me, "You're my hero."
I replied, "You're my heroine...
And I'm addicted to you."
En kackerlacka
står och föreläser
En meningssvacka
och jag tankejäser
Jag nutidssomnar
i ett tröghetspladder
och dåtidsdomnar
hos en trollkarlsfadder
Han bubbelkokar
mina minnesdrycker
tills känslokrokar
drar och vakenrycker!
Kackerlackan kommer!
liten å spröd,
jag trampar den död
Om man kisar mot jorden långt bortifrån
från en plats i rymden där rymden är varm
så syns jorden nog vacker som himmelens son
som diar i ljuset i solmoderns barm.
Men om man står på jorden och med människans röst
hyllar all värme i världen som stundar,
när små barn skjuts sönder vid mödrarnas bröst,
då står man nog vackert blint och blundar.
För visst får man skratta när ljuset är väckt
i en pirrande kärlek som solstingets stick
och visst får man gråta när ljust är släckt
så ensam, så liten, i sönderfallsskick.
Men ibland man vaknar när jorden krystar
och ögon tvingas öppna – de kan inte sova
i skriken som höjs och i skratten som tystar
när människor leker med människans gåva.
Idag slets Santos seende ögon ut
av en fattig läkares krampiga hand
för att skickas bort och säljas till slut
till en betalande man i ett annat land
Om man kisar mot jorden långt bortifrån
från en plats i rymden där rymden är varm
så syns jorden nog vacker som himmelens son
som diar i ljuset i solmoderns barm.
Dom dricker kallt av savannens vatten
Han ser på allt, regnbågskatten.
Kryper sakta, i grästätt snår
Ingen vaktar när katten står.
Rusar fram, gör helt om,
Nu vänder han, nu vänder dom.
Han tassar slugt, och tar ett språng.
Han landar mjukt, men för långt.
Åt alla håll, alla svansar,
Ingen koll, ingen samsar
Rusar fram, gör helt om
nu vänder han, nu har han dom,
Springer kvickt, regnbågshopp,
all sin vikt, på offrets kropp.
Klöser fast, välter bytet,
Tar en rast, segerrytet.
SKRIV, PENNA SKRIV
Penna skriv min viljevärld
Skriv om all min törst
Vittna om min spillesjäl
Där törsten är som störst
Doppa dig och penna skriv
Med bläckets blöta must
Skriv mig in i kvinnoliv
Och ge mig deras lust
Ge mig ock en kärlekskopp
En på fyllans höjd
Doppa tills din fjädertopp
Blir sliten, tärd och böjd
Släpp mig in i underland
Skriv med rosa bläck
Rita livets jungfrurand
Med röda, raka streck
Där är en familj av svält,
i uppsvällda urnor med molnig sand.
Jag räknar deras ben och ler och talar:
Kan ni vägen till tågstation?
De vet. Jag reser.
Ett vitt lejon gräver desperat i mina lungor.
Mitt ansikte i fåror.
Jag gömmer mig bakom blek rök
så att tobak kan sticka mina ögon
så att jag kan blöda.
I min glasram skiftar vyn,
för evigt densamma.
Jag är här.
Lukten är här.
Minnet rynkar skinn på min näsa.
Jag rör vid död med mina tårar.
Jag andas och ljuger: Icke skyldig, Ers Nåd,
Men döden dör aldrig.
Somna om,
kryp in,
slut mörkret omkring,
följ med floden tillbaka
i värmen, mot ljuset,
i glitterbrisen, i fnittersuset,
där står hon,
hon ler.
Lyss till havet,
så det talar!
Känn på glädjen,
se i skyn hur skratten seglar
på vindarnas vågor
i regnbågsfärger på fågelvingar.
Pass på!
Följ med,
hon kallar på dig,
hon vinkar med fingret. Vill hon spela ett spratt?
Såklart, en lek, i skogens bryn,
följ med en stund,
dölj med i drömmens lund,
i leken, i sömnens blund.
Men skynda!
Där försvinner hon, bakom träden.
Nej, spring inte!
Hon finns där ännu.
Hon väntar.
Gå.
Känn så lusten fyller ditt blod.
Gräset kittlas lite under fötterna,
pulserar i daggen av nyfallet regn.
Du ler.
Blunda. Så.
Ser du?
Hon väntar.
Havet skvätter små kalla gnisterstänk
av is över din kropp,
du andas så du spritter.
Är du lycklig?
Känner du hennes doft?
Som plötsliga vattenfall av citron.
Stilla.
Lyssna.
Lyft undan drömridån.
Se! Bredvid ån.
Åh så hennes kropp andas i stillhet.
Hennes mage lyfts, sänks, lyfts så snabbt. Du ser!
Hon ler.
Fall på knä mellan hennes ben.
Försiktigt.
Du är hennes.
Lite närmare.
Se hur hon älskar!
Smaka hennes mun. Så mjukt av muskler.
Låt henne andas.
Hennes hals är fuktig. Försiktigt.
Så skör! Hon spänner sig.
Hon vrider på huvudet. Spritter.
Så skön! Hon känner dig.
Fortsätt neråt. Kyss hennes axlar. Så små.
Som fallfrukt från regnskogens morgon.
Stilla hennes bröst. Se som dom skälver.
Nej inte så! Hon skakar.
Mjukt.
Snart får du.
Fortsätt. Tryck dina läppar mot hennes mage.
Hon håller andan.
Känn! Värmen brinner.
Känn! Muskler vibrerar.
Man anar utbrottet.
Fortsätt neråt.
Strax ovan hennes kvinnosår.
Smaka saltet i hennes skötehår.
Pass på! Explosionen.
Hon kastar sin kropp mot dig. Snabbt. Hårt.
Ett lustskri, frustande.
Shhh.
Det är dags.
Kom närmare.
Först, skvätt lite vintervatten.
För den fuktiga handen mellan hennes bröst,
mot magen, mot kärleksknappen.
Nu.
Luta dig framåt.
Du försvinner i lustbävningen. Hon skriker.
Hon nafsar efter din kind.
Du trycker framåt. Ni är tillsammans.
Hon slungar sitt djur, lyfter din tyngd.
Hon biter till. Hon klöser din rygg.
Nej! Skrik inte. Öppna inte ögonen.
Lugn. Shhh.
Försiktigt.
Somna om,
kryp in,
slut mörkret omkring.
Följ med floden tillbaka
i värmen, mot ljuset,
i glitterbrisen, i fnittersuset,
där står hon,
hon ler.
(lyrics: Per Axbom)
She was a beautiful bitch, with a cheekbone scar,
Spyin’ on me as if I was out of style,
So I’m taking my liquor, and I’m leaving the bar,
And I stroll right over, and I wears my smile.
So I stops by the cat, and my mouth won’t talk,
Frownin’ at me like I’m a regular bore
So I’m nervous and sweatin’, and I’m going to walk,
Right then she says ‘join me’, and my mouth says ‘sure’.
(*)
‘Cause I’m a sucker for sugar
I’m a sucker for chicks
I’m a sucker for sugar
I need sugar for kicks
Yeah, I’m addicted to sugar
And I need my sugar-fix
So I’m snappin’ my head, to the groovy beat,
Searchin’ real hard, for an original line,
So I’m telling the kitten, that she’s lookin’ real sweet,
She touches her cleavage, and she says ‘You’re mine’.
So she’s lickin’ her lips, I’m really high-strung,
Beautiful asks, why my drink is so damn pink
So I says what I’m drinkin’, it’s the lollipop tongue,
She says it sounds darling, I says yes, I think.
*
So she touches my hand, and she touches my leg,
Rubbin’ my thigh, ‘til my blue jeans nearly burst,
So she’s saying to have her, I will have to beg,
I says it’s no problem, And I feel a thirst.
So I kneel on the floor, I’m lost in her gaze,
Looking at me, she calls me ‘poor little pup’
So the lollipop tongue drink, she throws in my face,
She walks from the table, and I lick it up.
*
*
Slit ut dina ögon och skär dem i bitar
Doppa fingrar i blodet och måla ditt skrik
Hur du än skriker och hur du än ritar
Kan det ej liknas med svältfödda lik.
Det finns gömmor på jorden vår Herre skapar
Där man varken orkar hata eller nånsin blir kär
Jag vittnar om grottor där magsåren gapar,
Skurna ur hunger av en slaktarhemisfär.
Där är dagen hoppet om en evigt längtad död.
Där är natten döden i ett dränkande svart.
Och när regnet sköljer över svältens smala skörd
Föds en livstro som får ro i nästa natt.
Ser du mina ögon så ser du hur de gråter
Doppa fingrar i saltet och slicka min sorg.
Blunda och se hur svält luktar, hur svält låter
I ögonens minne av helvetets torg.
Två tårar i havet.
Han här. Han där.
Femtio år. Tolv år.
Imorgon slutar de andas.
Deras hav flödar genom natt och dag.
Det goda. Det onda.
Det onda. Det goda.
Fetman föder hans omvälde.
Kindben söndras i barnsvält.
Där bor myrorna.
Han kapsejsar i sängens famn.
Han blåser omkull vid vägens kant.
Ett sår som rinner föder hundarna.
Två tårar når havet från någons gråt.
Han vaknar.
Ögon spärras i smärta. Sluts i grav.
Barnet vaknar aldrig.
Tårarna rinner åt varsitt håll.
Längst bort vid gläntan
satt vackerflickan
’Den jäntan ä söt du’
Sa ja å såg ditbort.
’Jo, jag vet dä’ svart bror’n.
Vackerflickan ä söt.
Hon begynnt å klä av sig
när vi såg på’na.
’Den jäntan ä söt du’
Sa ja å rödnade.
’Jo, du sa dä’ svart bror’n.
Han glodde han å.
Vackerflickan gick i kallbäcken
å kalldoppa sig.
’Näckjäntan kan simma’
Sa ja te bror min.
’Jo, jag ser dä’ svart han.
Jäntan simma fint.
Vackerflickan kom opp ur bäcken
å springtorka sig.
’Dä ä fint mä jänter’
Sa ja mä storleendet
’Jo, dä ä dä’ svart bror’n.
Dä ä riktigt fint mä jänter.