Bara genom att födas och växa upp i en specifik kulturell grupp så skapar en individ en villkorslös identifikation med sin grupps kulturella mål i olika prioritetsgrader. Denna identifikation bygger upp värdet som är associerat till ett objekt. Alla kulturella behov måste ses i relation till de värden som följer med dem på detta sätt. Med detta så skapas en institutionell regelbundenhet i kontinuiteten av identifikation med den infödda kulturens värdesystem. Mottagligheten formas till att uppleva världen i förenlighet med detta värdesystem. På detta sätt blir individen självmedveten om sin kulturella traditions regelbundenhet.
Den franska sociologen Pierre Bourdieu tar upp detta i sin teori om kulturellt kapital. Denna teori handlar om en nedärvd kultur där samhällets kulturella resurser, erfarenheter och värderingar speglas i alla dess kulturella fält, varav litteraturen är ett. Enligt teorin om det kulturella kapitalet så anpassas alla texter som produceras i eller åt det samhället till det samhällets sätt att förstå och tolka verkligheten.
Donald Broady och Mikael Palme skriver så här om Pierre Bourdieus kultur- och utbildningssociologi:
”De kulturella fälten förvaltar – ibland med anspråk på ensamrätt – en stor del av vad Bourdieu brukar kalla ett samhälles kulturella resurser. I dessa institutioner, i de böcker, objekt och teorier, som människorna inom dessa fält har tillgång till och är producenter och uttolkare av, lagras ett socialt minne, de bilder av det kollektiva förflutna vilka i olika förmedlingar, om än inte utan gnissel utan i ständiga omtolkningar, reproduceras av helt andra människor inom andra av samhällets områden. Inom dessa kulturella fält formas och bevaras åtskilliga av de redskap – tekniker, vetenskapliga teorier, begrepp och språk, lagrade erfarenheter – vilka är oundgängliga i striderna om hur världen ska tolkas och formas.” (Broady och Palme, 1989)
Att förverkliga en text innebär alltså enligt Bourdieu primärt att behandla den som ett uttryck för vissa socio-kulturella behov och som respons på vissa erfarenheter som är lokaliserade i tid och rum hos målkulturen. Översättaren behöver dock inte vara medveten om anpassningen som äger rum vid översättningen. Kulturen är inmutad, det vill säga i och med att ett samhälle eller kultur har bestämda erfarenheter och värderingar så används också dessa i produktionen av dess kulturella fält, och de kulturella fälten blir både uttryck och ”offer” för den imutade kulturen. Samhället har inte förmågan att uttrycka eller förstå annat än sin kulturella verklighet och dess värdesystem. Därmed blir också den litterära översättningen ett uttryck för målkulturens värdesystem.
En främmande kulturs verklighet framstår som en komplex struktur av föresatser som inte går att föra in i en centrerad och slutgiltig förståelse. De värden som gäller i en främmande kultur är ibland oigenkännliga. Alla dessa föresatser utgör en ”decentraliserad struktur” i en kulturell stomme. De sterotypiserade kulturella reflexer som är ömsesidigt förstådda i en kommunikationssituation utgör kraven för framväxten av referens – en kontext (Jakobson – referentiell funktion) som skapar igenkännande hos mottagaren.
Mötet med en främmande kultur skulle därför framkalla en känsla av att kontinuiteten av identifikation med det kulturella kapitalet brister. Detta skapar irritation i mottagligheten som fram till dess orienterade sig mot ett samstämmande värdesystem.
Konfrontationen med en främmande kultur skapar då en desorienteringsprocess i vilken mottagaren blir medveten om sin säregenhet gentemot det främmande. Mottagaren upplever då sig själv som om han/hon rubbats ur sin fasta position i den kulturella traditionen.
Skildringen av den särskilda sociala och kulturella erfarenheten representerad i en främmande kulturs litteratur kan leda till en erfarenhet av denna onaturlighet. Onaturligheten kan leda till en känsla av främlingskap när en kulturell grupp avgränsar sin unika identitet från andra kulturer. Främlingskap är resultatet av dessa avgränsningar.
Det är översättaren som utplånar dessa främlingskapsavgränsningar genom sin ”kulturella medling” och förmedlar en kontext, ett sammanhang, som ger en referens till målspråkskulturen så att känslan av onaturlighet minimeras. Översättaren eliminerar de störningar som orsakas av deltagandet i en kultur som har ett annat kulturellt kapital.
Litteratur använder ord med vilka människorna i det specifika språksamhället kan associera erfarenheter från sitt sammansatta kulturella förflutna. Ordet är i själva verket ett kulturellt minne i vilket samhällets historiska erfarenhet är inpräntat. Samhället kommer ihåg och deltar i denna erfarenhet när den sätts i en kontext. Kontexten skapar sammanhang genom vår erfarenhet. Den individuella läsaren får sedan sin del i denna erfarenhet av socialt deltagande genom att läsa litteratur.
Vem det är som översätter är naturligtvis inte helt ointressant. I analysen visades hus Hammar och Östergren översatte på olika sätt. Östergran översatte till samma språk som Hammar, men åt en kultur som haft tjugosex år på sig att förändras sedan Hammars översättning. Detta innebär att de översatte olika, gjorde skilda val, när översättningssvårigheter uppstod. Metoden för kulturell förflyttning kan alltså styras av översättarens relation till målgruppen han har tänkt sig. Östergren valde ett grövre språk, Hammar ett mildare.
Översättaren återskapar den deltagande erfarenheten hos källspråkskulturen för att målspråksläsaren så att säga ska kunna delta i en främmande kulturell erfarenhet. Östergren valde en militärjargong när han åsyftade internatskolan och gav den bekanta kontexten till målkulturen.
När en direktöversättning av originaltexten inte är naturlig söker översättaren målkulturens igenkännande genom något annat. Detta är uppenbart när man talar om slang och språkliga tabun, som sällan har en direkt motsvarighet i målspråket.
Då en översättning är teoretiskt möjlig kan det hända att den inte alls angår en publik om verkligheten som skildras inte är bekant. Både Hammar och Östergren valde att översätta Salingers amerikanska fotboll till vanlig svenska, hederlig fotboll som har påtagligare närhet med den svenska målkulturen. Att ordet finns i målspråket innebär alltså inte att det ligger nära till hands i mottagarens kulturella erfarenhet.
Eftersom den litterära översättaren är en tvåkulturell medlare så är han benägen att ta för givet vissa gillanden och ogillanden hos målspråksläsaren angående källspråkskulturen. Således tenderar han att sörja för den kulturella behagligheten hos läsaren och utesluter eller broderar ut vissa stycken av källspråkstexten så att den överensstämmer med målspråksläsarens preferenser.
En person som inte behärskar det utländska språket måste lita till en tolkning utförd av en annan person. Denna person, som går under namnet ”översättare”, producerar ofta en text som speglar målkulturen i originaltextens skepnad. Översättaren översätter texten på bekostnad källkulturens oöversättliga egenheter. Detta är något som läsare av alla översatta litterära texter måste acceptera och som förhoppningsvis översättningsteorin kommer att öka medvetenheten om.
Språk konstituerar en egen värld inom vilken alla ting endast refererar till andra ting inom samma system. Jag vågar påstå att sambandet mellan kultur och språk är så starkt att det ibland kan tyckas som att man kan likställa de två. När man lär sig ett språk lär man sig ofta en viss del av kulturen bakom språket. En översättare kan hamna i den knipan att han kan förstå meddelandet i källspråket men han kan inte förmedla detta till ett annat språk. Om en verksamhet är okänd i en annan kultur kan han inte översätta för det finns inget att översätta till. Vad gäller litterära översättningar ser jag i viss mån en möjlighet att studera ett lands kultur bara genom att analysera de översatta verk som landet tillgodoser sig.
Naturligtvis måste det också finnas länder som är mer beroende än andra av litterära översättningar, som producerar relativt lite litteratur på det egna språket men som översätter desto mer. Detta är intressant då man kan försöka se hur detta påverkar det landets syn på översättningar. Är man mer medveten om den kulturella anpassningen i översättningar, och man därmed anpassa sig bättre i konfliktsituationer med andra kulturer?
I en värld där översättning är det enda sättet för människans språkliga verk att spridas, måste det finnas en vilja att sträva efter en situation där de kulturella modifikationerna som måste utföras i översättningen blir till ett minimum – där utopin skulle kunna kallas översättningsekvivalens och distansieringen är lika med noll. Frågan är om man i nuvarande situation hjälper eller hämmar den utvecklingen. Kommer framtiden, i den mån den bryter ner kulturella gränser, innebära en minskning av de åtgärder som måste göras? Allt vi egentligen behöver göra är att skapa en enhetlig världskultur med gemensamma erfarenheter så att alla kulturer skiljer sig så lite som möjligt från varandra. Med tanke på alla länders egna historia är detta kanske inte så troligt, men möjligen strävar en skara människor efter detta.
Det finns också människor som strävar i motsatt riktning, i form av maktinstitutioner som utövar inflytande över kulturella fält. Gentzler uppmärksammar detta så här:
”[...] en analys av litterära texter, en analys av hur omskrivning – med översättning som den vanligaste formen – försäkrar kontinuiteten av litteratur, måste alltid överväga inte bara inflytandet av poetik och litterära system, men också ideologi och maktinstitutioner.” (Gentzler, 1993, egen övers.)
Inom översättningsteorin finns fortfarande problemet med referensen, hur man översätter alla tecken utan att vidare dölja eller förvrida det som alla tecken åsyftar. I ett system med olika tecken som har olika kulturella associationer, hur begränsar men förlorandet av referens på bästa tänkbara sätt?
Betydelsen hos en roman kan aldrig vara fast; den förändras när språk förändras. Spännvidden av associationer hos orden i ett äldre verk skiljer sig från dess nya inskription i en annan tid eller kultur.
Här är det också värt att uppmärksamma väsentliga skillnader mellan olika översättare. Då en litterär text onekligen anpassas när den översätts åt en ny kultur så blir sättet den anpassas på olika från översättare till översättare. Om vi bortser från tiden som passerat mellan de olika översättningarna av Catcher in the Rye så kan man titta på andra aspekter som påverkar översättarnas förhållande till texten. Birgitta Hammar var kvinna och Klas Östergren man. Denna könsaspekt har berörts i analysen och om man vill så kan man påstå att den typ av bok som har översatts ligger närmare en manlig referensram. Naturligtvis kan detta ha bidragit till de skillnader i språkanvändning som har uppmärksammats i analysen.
En ytterligare aspekt är det faktum att Birgitta Hammar endast var översättare medan Klas Östergren även ägnar sig åt eget skrivande och har fått publicerat flertalet böcker. I detta förhållande kan man om man så vill läsa in en starkare vilja hos Hammar att följa originaltexten och en starkare vilja hos Östergren att brodera ut texten med lite av sin personliga diktning. Kanske förhåller det sig tvärtom. Även om detta kan man tvista.
Vidare har Klas Östergren när han gjorde sin översättning haft tillgång till Birgitta Hammars översättning. Även detta kan ha påverkat honom när han gjorde sin tolkning. Möjligen kan den tidigare översättningens existens ha begränsat honom. Kanske ignorerade han den helt och håller. Inte heller här kan ges något svar.
Det enda jag vågar påstå är att förutom att vara inbäddad i sitt eget språk, är den litterära översättningen också inbäddad i en egen kultur. Betydelsen kan aldrig skiljas från den personliga erfarenheten och begreppsramen hos den som mottar meddelandet.
I ljuset av dessa antaganden vill jag återknyta till inledningen och besvara några av de frågor som gav upphov till uppsatsen: Jo, det finns skillnader mellan den kultur som skildras och den kultur som texten översätts åt som borde orsaka problem för mig som läsare. Nej, det finns inte ord på svenska för allt det som originalförfattaren väljer att skildra utifrån sitt lands specifika kultur och erfarenheter. Jo, det finns språkliga typfall som jag borde ha svårigheter med att förstå. Men anledningen till att jag, som läsare, inte besväras av dessa skillnader, är för att översättaren ändrar dem innan jag får en chans att upptäcka dem.