Majoriteten av den litteratur jag läser igenom varje år är skriven av utländska författare. Jag läser en mängd böcker intensivt och utan några som helst bekymmer. Precis som det ska vara. Eller? För visst är det fantastiskt att jag får ta del av ett annat lands kultur på mitt eget modersmål? Visst är det också fantastiskt att jag kan ta till mig den utländska författarens verk utan några uppenbara bekymmer; att jag aldrig tycks haka upp mig på några kulturella egenheter; att det trots allt inte tycks vara så stora skillnader mellan författarens kultur och min egen; och att jag får en sådan fin inblick i den skildrade kulturen?
Allt detta kan verka fantastiskt ända tills man börjar undra lite över hur väl den översatta boken har följt originalet. Varför är det så att jag sällan upptäcker eller besväras av en säregenhet som kanske borde förstås av de läsare som växt upp i författarens kultur och som läser boken på originalspråket? Finns det verkligen inga skillnader mellan den kultur som skildras och den kultur som texten översätts åt som borde orsaka problem för mig som läsare? Finns det verkligen ord på svenska för allt det som originalförfattaren väljer att skildra utifrån sitt lands specifika kultur och erfarenheter? Finns det inga språkliga typfall som jag borde ha svårigheter med att förstå?
Alltid när en författare skriver en bok finns det en samling redaktörer som klipper, censurerar och lägger till i texten innan den når marknaden och läsarna. Deras mål är ofta att anpassa boken till marknaden och se till att den uppfyller marknadens önskemål om litteratur. Detta undgår läsarna därför att de aldrig får ta del av författarens ursprungliga manuskript.
Då frågar man sig genast vad för krav som ställs på en utländsk bok som ska in i ett nytt land, in i en ny marknad, och läsas på ett annat språk av människor med ett annat kulturellt ursprung. Går boken igenom en formgivning och bearbetning som ska passa det nya landet? Vad väljer man bort, vad vill man ha kvar, och vad ändrar man på för att boken ska tas emot i det nya landet på bästa tänkbara sätt?
När det gäller översättningar så finns en möjlighet till analys som inte annars finns när man vill ta reda på hur en text anpassas till en målkultur. Är man kunnig i det utländska språket så finns både originalboken och dess översättning tillgänglig för läsning och jämförelse. Möjligheten att tyda och dra slutsatser om förändringarna som resultat av översättningen innebär att man kan få en inblick i de svårigheter som översättaren ställs inför och de ändringar som görs vid översättandet av litterära verk. En sådan inblick kan förhoppningsvis leda till en större förståelse för de problem som uppstår och de lösningar som erbjuds när två skilda kulturer möts samt en förståelse för konflikter som har sitt ursprung i språkets och kulturens skillnader över gränserna.
Som det är nu i Sverige svärmar marknaden över av översatt litteratur, och man kan läsa romaner från hela världen på svenska, utan att tänka på att översättning kanske inte alls är möjlig. Visst verkar det då ganska paradoxalt at det över huvud taget finns teorier om oöversättbarhet.
Översättning existerar onekligen, oavsett tron på dess egentliga omöjlighet. Vad som intresserar mig är genast frågor som hur översättning existerar, hur man går till väga när man översätter, vad man tar hänsyn till, varför det är svårt eller omöjligt, om och när man måste ändra information, och ökar eller minskar förståelsen för andra kulturer?