Alla är vi väl vardagsfilosofer. Ibland tar det överhanden inom mig och jag skriver mig in i en tankegång som ibland är svår att skriva sig ur. Men orden ger och det är bara att ta emot.
Publicerad i tredje numret av Humanistiska Föreningens tidskrift Känguru (Stockholms Universitet) Jag skrev kåseriet som en kommentar till politrukernas debatterande om en korvkiosk på Frescati-området. Intressant var att de i efterhand aldrig kommenterade innehållet, utan ville bara veta vem som var vem.
Hans kragar är uppfällda över ansiktets underdel och ögonen glänser av ångest i ljuset från en motorcykel som plötsligt varvar upp alldeles i närheten. Svetten blänker i hans bleka, orakade ansikte. För det dokument han nu med darrande händer överlämnar till oss har många av hans vänner fått betala dyrt. Bakbundna och fruktansvärt lemlästade har de hittats i skogarna bakom Nobelhusen, betongskrudade har de fiskats upp ur Brunnsvikens dyiga djup. Alla har de haft samma fasansfulla märke inskuret i sina pannor - den röda korvens märke!
Men den lille modige mannen riskerar ändå sitt liv, genom att möta oss i ett parkeringshus under universitetet. När han slinker ut vet vi att vi kanske aldrig ser honom igen. Vi har faktiskt aldrig sett honom sedan dess. Kanske är det hans minne vi hedrar, när vi nu trycker dessa rader.
På väg till redaktionen ser vi, genom ett fönster i Nobelhuset, hur gestalter i spetsiga mössor sammanträder kring ett runt bord. Facklorna kastar hemska skuggor över de underliga symbolerna på väggen. Den man som just har talat sträcker fram sin hand och håller den i lågan på en av facklorna för att ge eftertryck åt sina ord. Lukten av vidbränd korv sprider sig i rummet. Vi ryser och smiter snabbt därifrån.
Redaktionen
- Fy fan.
Mötet gällde korv. Konstantin var inbjuden att tycka till om idén om en korviosk på Frescati. Representerar man studenterna måste man också göra sitt bästa för att förstå dem. Nu ville man förstå om en korvkiosk på Frescatiområdet passar inom studenternas verklighetramar. Är korvkiosk en framtida sanning? Det går naturligtvis att tolka viljor på flera sätt, muntligen ord-för-ord eller metafysiskt. Om man söker inom sig, finns det egentligen plats för korv? Inga förhastade beslut tas gärna när ämnet är känsligt.
Två timmar hade gått. Bordet var antagligen fortfarande runt men såg i all fall skevt ut. Flertalet hade flyttat sig en bit bort från bordet och vilade framåtlutade med armbågarna nerborrade i pappershögar vars krumelurer, först bokstäver och sedan förvridna ansikten, upphört att föröka sig för en halvtimme sedan. Den enda vars penna fortfarande for över arken var Kloker som flitigt antecknade: "Den röde möter Konstantin den store. Konstantin den stores reaktion: - Fy fan."
- Stirra inte för länge på den röde, Konstantin. Han kan få dig i sin makt.
En enda sak for genom Konstantins huvud: Den röde är inte namnskyddad, han får innehålla delar av njure och hjärta.
- Om du inte har mod att svälja Den röde, Konstantin, så låt oss andra få visa vad vi går för.
Konstantin tog första tuggan. Fosterhinnan sprack och det mjuka innehållet fördelade sig snabbt i munnen. Hans käkar segade långsamt kring köttet och tungan gömde sig förskräckt i halsen.
- Som jag ser det, började Larsen, som var Konstantins vänstra hand och som snart blev mån om att få allas blickar bort från Konstantins desperata och högst otillbörliga grimaser och gester. Den stores gutturala ljud var dock alltför påtagliga och blickarna förblev fästa vid Konstantin medan Larsen talade.
- Som jag ser det så behöver Frescati inte ett arkitekmissfall bland arkitektmissfoster. Att upprätta ett byggnadsverk enkom för Den rödes skull rimmar illa med det problem som byggnadsverket i så fall vore ämnat att lösa. Att instanser där man hastigt må äta sig mätt utan att trängseln och köandet bliver ansträngande är få i antal och behöver kompletteras - det är fakta. Men ett korvstånd, mina herrar, mitt i Frescati, mina herrar, det skulle verka för att fördärva aptiten innan man ens nådde fram till kön.
- Högst subjektivt, sa Gunnar.
- Subjektivt var ordet, sa Runar och bad få smaka på Den röde.
Frågan om ett korvstånd dök upp ur en bordsspricka på universitetet och parter meddelades och inbjöds att tycka till. Detta var inte en fråga man gärna förhastade sig i. Eftersom man gärna i alla frågor rådgör med studenterna innan man fattar beslut, måste man också låta visa att man rådgör med studenterna innan besluten fattas - speciellt i de fall då man verkligen rådgör med studenterna innan beslutsfattningen är genomförd. Konstantin den store, som naturligt faller sig vara studenternas remissinstans, tillfrågades och tyckte till. Denna morgon kände Konstantin avsmak för Den röde. I dessa tider taltes mycket om att åtgärda dilemmat med överrepresentation av onyttig förtäring vid Frescati. Att i samma stund säga ja till en korvkiosk föreföll att kunna bedömas som motsägelsefull anpassning, för att inte säga stövelslickeri.
- Ni gör en gris av en knorr, sa Kloker torrt och skrattade gott och antecknade flitigt sitt eget skämt.
- Tvärtom, tvärtom. En enstaka korv är folklig nog att engagera ett depressionsdrabbat samhälle. En korv är liten och försvarslös i dessa tider och att tycka till om den kan liknas med att tycka till om avrättningen av Nelson.
- Är Mandela död?
- Nej, noshörningen, för bövelen. När det här väl kommer ut kommer en ansenlig mängd tyckare att reagera då ämnet är oerhört simpelt att tycka till om. Opinionen kan vända på en femöring.
Det var Gunnar som hade talat. Gunnar var praktisk och förutseende. Han hade haft att göra mycket med människor. En gång hade han arbetat på ålderdomshem och en annan gång på psyket. Just därför var det kanske så att de andra sällan lystrade till hans lågmälda grumlande. Egentligen lyssnade de väl aldrig. Aldrig nånsin.
- Som jag sa, ni gör en noshörning av en gris.
Kloker skrattade gott igen.
- Var han inte flodhäst, undrade Konstantin?
Och nästa vecka rullade pressen i korvgyttjan och gottade sig och tyckte till om vad Konstantin den store tyckte i sin skrivelse. Konstantin sved och led och utdelade bannor. Den egna pressen hade tagit skriften på ordet och tillät inte utrymme för flerfaldig tolkning. I sådana här känsliga ämnen kan det vara destruktivt att inte låta upphovsmannen och ämnet skriva om sig själva. Korv är känslig och späd och sådant här måste gå rätt till. Det var ju, trots allt, ett oerhört simpelt ämne att tycka till om. Och framför allt ett ämne som gärna engagerade flertalet tyckare. Opinionen vände på en femöring.
Klokers penna bröts itu med en knäpp. Han fiskade obemärkt upp en ny ur skjortfickan. Rutin, kallade han det.
- Jag hoppas att församlingen är enig om att en fråga bör ha ett svar. Min erfarenhet säger mig att vi bör se över de motiveringar som finns på båda sidorna och sedan välja den sida - ja eller nej - som har flest motiveringar. Vad kan ja- sidan tänkas ha för motivering? frågade Konstantin som gärna brukade långa och omständiga formuleringar.
- Tja, det är väl det att den nuvarande längden på köerna inte är tillfredställande och bör kortas. Ett korvetablissemang kan verka för detta syfte.
- Förakta inte att studenterna skulle få en större variation och förbättrade valmöjligheter, grumlade Gunnar men det var inte särskilt många som lyssnade. Ingen alls egentligen.
- Skrattretande på min ära. Nå, låt höra nej-sidan, brummade Konstantin.
- En korviosk är ful och förfular Frescati.
- Antagligen är korven godare på Café 6:an. Antagligen skulle endast de som egentligen inte är hungriga, lockas in av Den röde och göra av med pengar som bör göras av med på nyttomål och inte skrovmål.
Larsen var väldigt nöjd med den formuleringen och gjorde en konstpaus och tappade tråden helt.
- Köerna skulle antagligen inte förkortas i längd vare sig på kort eller lång sikt.
- Korvstoppning är vad det skulle bli! skrek Kloker och grät en stund av ren, pur glädje åt hur lyckat det skämtet blev.
- Korv är äcklig också, påpekade Konstantin. Det ser då ut som om vi har fler nej-argument än vi de facto har ja-argument. Vilket av dessa argument är vettigt och går att spinna vidare på Larsen?
- Tja, skönhetsaspekten, jag tvivlar. Äcklighet, tja, bespara studenterna äcklighet, fast annorlunda formulerat, spela på någon sorts matideologi, moderskänslor, men korvförsäljningen är knappast obefintlig som det är nu, jag sitter så smått och tänker på frömjölsspridningen och det öppna rummet.
- Frömjölsspridningen?
- Javisst, gammalt knep. Det fungerade när de skulle bygga geovetarhuset på Gärdet. Argumentet var att bygget skulle förhindra den naturliga spridningen av frön. Det öppna rummet skulle förstöras.
- Du menar att bygger man någonting i ett tomrum så förstör man det öppna rummet.
- Javisst.
- Bra som fan. Är det mycket frömjölsspridning på Frescati?
- Nja. Nä. Nej, det är det väl inte. Men det är ett beprövat argument.
- Det fungerade som en nyslipad kniv, inflikade Gunnar, man högg ner en halv skog och började bygga på Greens kulle i stället. Trädspridningen blev obefintlig.
Ingen lyssnade på Gunnar.
- Om vi kör på matlinjen i stället då? Dålig mat, dåliga tankar, dåliga studieresultat.
- Kanske. Det slog mig just - De blinda studenterna.
- Vad är det med dem?
- Ja, de blir väl något desorienterade om det dyker upp ett nytt byggnadsverk. Skall det tillåtas? De kan skadas.
- Även en blind student kan hitta en korv! skrek Kloker och föll ner på golvet med svåra kramper.
- Bra. Nu har vi ett antal punkter. Om vi gör ett potpurri av dem måste det väl ändå finnas en som håller. Få se på Klokers anteckningar.
Publicitet fick alla parter. Snart blev många studenter varse att studenterna blir tillfrågade i alla frågor. Framför allt är studenternas svar högt respekterat. Konstantin den store var tveksam och byggplanerna avbröts abrupt med motiveringen att man inte kan förakta studenternas vilja. Alla aspekter måste ses över. Huruvida universitetet själv verkligen var intresserat av bygget från början visste man inte. Av betydligt större vikt måste betraktas studenternas vilja. Universitetet vann loppet och studenterna kurade ihop runt Södra husets spenar. Nu får det bli någon ordning. Korv är inte att leka med. Opinionen vände på en femöring. Det är ju trots allt så, att detta ämne engagerar många intresserade och det är ett oerhört simpelt ämne att tycka till om.
Konstantin den stores uppbåd ansträngde sig i ett antal timmar med att tyda Klokers skämtanteckningar som annars brukar vara så tydliga att de kopieras upp och klistras in i allas prydliga pärmar. Det var något i den här frågan som fick Kloker att uppträda konstigt. Han satt mest bara och ruvade i ett hörn och kläckte skämt efter skämt om Stockholms universitets studentkorv tills han somnade. Till slut blev det en skrivelse. Ögon hängde ur vätsketömda hålor, halsar sved, Klokers pennor var söndertuggade och korven var slut. Det var dags att klubba igenom svaret och Konstantin den store viskade hest:
- Då, om jag förstår det rätt, så har vi beslutat att vi vill erigera en namnskyddad korvkiosk på Greens kulle. Är alla i styrelsen eniga?
- Jäpp.
- Häpp.
- Visst.
- Mmm.
- Kloker?
- Zzz.
- Då tycker jag att vi ajournerar mötet.
- Jäpp.
- Häpp.
- Visst.
- Mmm.
- Kloker?
- Zzz.
Anm 2: Konstantin den store är ett fingerat namn.
Anm 3: Alla andra namn är förresten också fingerade.
Pelle Axbom var Kängurus första layoutare. Han har pluggat kommunikationsvetenskap, kriminologi och skrivit en roman på engelska. Hans farfars kusin Sven spelade 1958 högerback i finalen i fotbolls-VM mot Brasilien.
Publicerad i tredje numret av Humanistiska Föreningens tidskrift Känguru (Stockholms Universitet). Jag blev även kontaktad av en buddhistisk förening som sedan publicerade den i sin medlemstidning (Zenvägen). Det här "kåseriet" är ännu min starkaste kontakt med buddhism.
Det går en man genom öknen. Över dennes hjässa rinner saltsvaga vattenflöden. I nacken fuktar de brandgult tyg. Bredvid mannens mjuka fotspår syns eviga gropar - små explosioner utlösta av en krossande stav. Han går på sanden. Ingenting är omöjligt. Kullarna ändrar skepnad med vinden. Kravlöst.
När jag frågar honom om livets ursprung, om skapelsen, ser han inte på mig. Hans blick vandrar. Ointresserad går han. Han är utan svar, utan gud. Han är den uppväckte. Han behöver inga svar, ingen gud. Han bär ingen rädsla för den fysiska tillintetgörelsen. Han törstar inte. Så når han dödlösheten. Så slipper han lide.
Hela tiden tänker han. I brist på mat fastar han. Han söker inget. Han upptäcker allt. Så går han utan premisser, barnslig, nyvaken och ler åt den flod som förföljer honom. Han förenar sig med jorden som också är han. Men det finns inga slutsatser att dra. Det finns inga mål att eftersträva. Det finns bara en evighet att vakna från.
Siddhartha Gotama var ingen gud. Hans lära var ateistisk. Han strävade inte efter att skapa en religion med svar på livets gåta. Snarare accepterade han omöjligheten att finna dessa svar. Att ens dryfta över tidens begynnelse betraktade den uppväckte som löst prat, lika meningsfullt som att dricka ur ett tomt glas. Studier för deras egen skull, födda ur törsten att veta mer, ägnade han ingen tid åt. Spekulationer är just detta - spekulationer - och förändrar ingenting.
Den unge Siddhartha såg verkligheten. Det som finns att röra vid, det som finns att bevittna, berättar allt. Hans vakande ögon nåddes av ålderdom, sjukdom och slutligen ett lik. Insikten om det slut som är givet åt alla skrämde honom, samtidigt som han såg hur människan blundade och glömde sin rädsla inför den förgörelse som är verklighet, alltid ofrånkomlig, alltid närmare.
Min begreppsvärld förändras. På den myllerfarm av liv, vetande och törst efter rikedom, sanning, makt och evigt liv som jag har att tillgå, finns nu buddhism. Som en hundvalp springer buddhismen runt till sovande människor och slickar dem i ansiktet. Den valpen väcker tillhör redan valpen.
I min värld talar man utifrån något som tas för givet utan tanke på vetskapens ursprung. Det är svårt - alldeles för enkelt - att hitta tillbaka till verkligheten. Den verkligheten ser jag bara när jag själv kommer till insikt om sökandets och undrandets futila egenskaper - när jag själv ägnat mig åt allt det som till slut leder mig tillbaka till vägen, till en insikt om mitt tillstånd. Buddhismen vill inte omvända dig. Buddhismen väntar på dig.
Ibland går jag vilse på en rak väg. Jag uppfinner föränderliga sanningar, språkar på om fri vilja och ödet - söker svar på frågor som inte kräver någon undran. Jag går på vägen, den är rak, men hela tiden går jag vilse och bedrar mig själv med en tapper strävan att åstadkomma någon som helst skillnad. Vägen är rak, jag går på den, och hela tiden vet jag var den mynnar ut. Jag går på en rak väg och ändå försöker jag svänga av, ändå söker jag efter avtagsvägar. Ibland går jag vilse. Det är så lätt att förstå. Hur förstår man något som man redan vet?
- Jag var buddhist innan jag visste något om buddhism, säger jag till min vän. Det vet hon redan.
Man glömmer bort och lär sig det på nytt. Man ger efter för törsten. Det är lätt att låta sig ledas av kärleken, skrev en man och tusen innan honom. Det enda jag lär mig är att det enda alla vet inte går att lära. Inte förrän jag själv har, om och om igen, sökt glädjen, funnit den, fostrat den, gråtit över den, förlorat den, och slungats tillbaka på den enda vägen, förstår jag. Först då förstår jag den väg som jag alltid vetat om, den som jag först placerades på. Det är lätt att låta sig ledas av törst. Det är lättare att avstå. Att finna frid.
Vi ägnar oss åt avvikelser och försök, essäer om ni så vill, vars uppgift i slutändan inte blir att nå ny kunskap eller nya mål. Vi försöker upplysa men läran i sig lär aldig ut. Läran, och försöken, blir blott en bekräftelse på sådant vi redan vet eller kommer att veta eller väljer att förkasta - en bekräftelse på det vetande vi gemensamt deltar i. Ingenting är någonsin så ljuvt som att se sina egna tankar klädda i ett skimmer av accepterad formalitet.
- Man kan inte, säger min vän, lära sig en upplevelse. Man måste ha känt den.
Att ha känt. Att ha känt smärtan, sorgen, besvikelsen och törsten de alla föddes ur. Att ha lyssnat på den uppväckte och sedan gå sin egen väg. För att känna. För att själv känna och sedan upptäcka friden. Först efteråt kan jag följa vägen. När jag själv funnit den. Den väntar på mig.
En nyårsdag befann jag mig på en ö - på en liten ö vid namn Inhaca tillsammans med två goda kamrater. Vi var trötta, hungriga och alla pengar vi ägde hade traditionsenligt bytts mot spritflaskor. Buteljerna var nu lika tomma som våra magar och fickor. Solen gick upp och brann i skinnet. Färjan gick inte idag. En gång till: Färjan gick inte idag. Däri låg mitt ansvar. Att få oss tillbaka till fastlandet. En färja gick varje dag, sa han. Men inte idag. Det är så lätt att förstå.
Vi hade inte råd att sova på de betonggolv i hyddan som varit vår bostad natten innan. Vi hade inte råd att köpa en flaska vatten, en flaska vatten på en ö. Med denna kunskap vadade jag in mot land och lämnade pojken att sitta i sin båt till morgon dag. Saltvattnet ålade sig uppför jeansen och jag såg mina kamrater stå på stranden med packningen på ryggen och forskande smil på läpparna. Färjan går inte idag, sa jag. Vadå? frågade de. Färjan går inte idag, sa jag.
Det var så det begav sig när tystnaden föll över oss. Under ett dygn talade vi inte till varandra. Ingen kände skuld. Vi sov på stranden. Vi tänkte. Vi väntade. I brist på mat fastade vi. Vi sparade våra röster. Färjan gick inte den dagen. Så enkelt.
På morgonen gick vi över sanden mot båtarna. Lämnade avtryck som snart suddades ut. På stranden, på morgonen, på en ö utanför Afrikas kust träffade vi tre svenskar. De lånade oss pengar till färjan. Två timmar till Mocambiques kust. Många kastade upp över relingen. Inte vi. Vi hade inte ätit.
Att tänka, att vänta, att fasta. Så når Herman Hesses Siddhartha frid. Men det går inte att följa vägar som man inte själv har upptäckt. Religioner ställer upp regler, de bildas av grupper. Därmed ställs någon utanför. Gruppen måste acceptera dig. Religioner kräver acceptans. Så uppstår konflikten. Så faller religionen. Mannen som går genom öknen vill inte att du ska följa efter. Han vill att du ska gå din egen väg. Det finns ingen konflikt. Buddhismen väntar på dig.
Jag såg en man i brandgul klädnad och naket huvud stå vid Slussen idag. Han skulle mot Hässelby strand. Jag tog tåget mot Mörby centrum igen.