En vemodig fimp av fjärilar
sticker taggar i ett fåröga
och bryter av vingklaffar.
De störtar alltid uppåt
som om brann deras puppor,
fyllda av vätskan från
ett sipprande innanliv
med smak av salt och
en stympad citron.
Et sugrörs intravenösa
öppning blir en sovplats
åt den enda vilsna fjärilen.
Den ljumma hysterin skalas av
och återfinns i den smältande buken,
oavsett det läckande fårögat
som blinkar hejdlöst för att
tvätta och fylla igen nåldynan
som hänger från en kvarglömd syntråd.
Situationen blir svagt skrattretande
och vid en öppnad puppa hängs
en bok med krossade flugor
som om vore detta lika rättfärdigat
som den enda vilsna fjärilens
hot om viljelös hämnd,
uppspikad med två raka streck
ritade med skalpell över
det segmenterade, vrålande skalet.
Återfunnen i vigvattnet
blir spiralen hela tiden tätare
utan att försvinna
men alltid lockande
som en gul halogenlampa
i ett surrande överröstat
av rovdjurets malande ben
i ett hetslopp som överlever nuet
men blir tätare
när skalpellen avfyras
från slumpens inre och kväver
offer med brustna vingklaffar
och sliter luften från fjärilen
med blödande vingfästen.
Någonstans i den lockande kraften
försvinner viljan, med ens också förmågan,
att blinka tätt alla läckande hålor
som nu trycks ihop av spiralen
och i det omöjliga djupet
exploderar och tömmer sig själv.