Hej!
Jag läste de tidigare kommentarerna om föräldrar som ofrivilligt fått avbryta sina graviditeter och jag kände igen mig i så mycket.

Jag blev gravid för första gången i mitt liv i september månad 2005 och jag var överlycklig. Den 12 januari 2006 besökte min sambo och jag barnmorskan för att genomgå vårt efterlängtade ultraljud. Jag var gravid i vecka 19 och var mycket förväntansfull inför att äntligen få se vårt lilla barn.

Det hela övergick i en tvär vändning när barnmorskan under undersökningen satt tyst alldeles för länge. Jag började känna vibbar av att det helt plötsligt låg allvar och oro i rummet och jag frågade om allt var bra. Hon svarade att det är tråkigt att behöva inleda denna ultraljudsundersökning med att meddela att det inte alls ser bra ut.

Mina första tankar var att det inte kan stämma, det händer inte oss, hon måste ha sett fel och att allt visst är bra. Men hon hade sett rätt, barnet hade vätska i hjärnan och en vätskefylld bubbla som stod ut i nacken. Vi blev omdelebart vidare skickade till läkare på specialistmödravården. Diagnosen på vårt barn var dandywalker cysta samt ett brock i huvudet vilket är en mycket ovanlig och allvarlig diagnos som inte är förenat med liv.

Det fanns inget kromosomfel,utan en mutation hade uppstått i befruktningsskedet. Barnet skulle kanske inte klara av att överleva på egen hand utanför magen.

Det var den värsta dagen i våra liv. Vi var tvugna att fatta ett beslut och det snabbt eftersom tiden för abort egentligen redan hade förfallit. Kuratorn skulle ansöka till socialstyrelsen och vi skulle sedan få möjlighet att fundera över helgen. Att besluta att avbryta en graviditet när hela ens kropp och känsloliv skriker något helt annat, är omänskligt och känns som en fruktansvärd plågsam tortyr. Man får försöka att helt resonera logiskt och för stunden koppla ifrån sina brännande känslor av sorg.

Den 18/1 fick vi tid för abort/förlossning. Det enda jag minns under veckan innan förlossningen var att jag grät konstant och knappt orkade att resa mig från sängen. Graviditeten hade börjat att göra sig synlig eftersom jag nu var i vecka 20 och jag kände hur vår lilla bebis rörde sig i magen. Jag tänkte att barnet under den sista tiden skulle ha det så bra som möjligt, så jag försökte att äta precis lika mycket mat som innan för att barnet i alla fall inte skulle lida brist på den varan.

När det var dags för förlossningen kändes det som att jag gick in i en dimma, i en tunnel som verkade så lång, mörk och kall och som jag visste att jag bara måste ta mig igenom. Förlossningen tog 12 timmar. Livmodern som inte var mogen höll kramaktigt fast och ville inte släppa taget om fostret. Kroppen visste att den inte var mogen. Till slut efter en helt otroligt massa läkemedel och smärtsamma värkar föddes vårt lilla barn. Barnmorskan utropade att det är en liten gosse. Hon la min helt underbara, helt otroligt söta lilla son bredvid mig och jag kunde inte sluta att intensivt begrunda honom. Om det inte var för att han hade en liten vätskefylld bubbla i nacken, hade vi trott att de hade tagit fel, att det inte var något fel på honom. Han var så söt, han hade precis allt som ett barn har ett sött litet ansikte, fingrar, tår och man kunde tydligt se att han hade pojklika drag.

Några veckor senare hade vi en minnescermoni för vår son. Han hade en vit liten fosterkista och det var så otroligt fint och sorgligt. Vi har idag ett foto på honom som jag nästan tittar på dagligen och hans aska är strödd i en minneslund.
Vi är i efterhand mycket nöjda med att vi fick möjlighet att se vårt barn, att vi fick vår fina bild av honom och några timmar tillsammans med honom.Annars hade vi kanske fastnat i våra egna fantasier som inte alls hade stämt överens med verkligheten. Den lilla cermonin har också hjälpt oss i vårt sorgarbete efersom vi inte har några andra minnen från en tid tillsammans med vårt barn.Våran son kommer alltid att finnas med oss som vår förstfödda och den kärlek vi har till honom i våra hjärtan kommer alltid att finnas kvar enbart för honom.
En sörjande förälder

Hej Anja, visst är det ok.

Heej..Ville skriva till dej eftersom jag e i 20 vecka nu och ska få mitt första barn även om jag e bara 19 år gammal...tycker så synd om dej...jag skulle aldrig klara av dt som du gick igenom...hoppas att allt ordnar sej i framtiden och att du blir lycklig...Kram///Lejla-Örebro

Blir helt kall.. är i 20:e veckan och ska på ultaljud om några dagar.. bara tanken på att det kan vara något som inte e helt rätt är fruktansvärt.. Lider med alla som behöver gå igenom en sådan sak. Väntar spänt de sista dagarna fram till sanningens minut..