Tack.
Fick reda pa att jag var gravid igen den 24/2. Overraskad och JATTEGLAD!!! Hade inte fatt tillbaka mensen sedan var son foddes i april 2005. Vi fick tva veckor, lyckliga och svavandes pa sma moln over graviditeten... Den 10/3 pa forsta ultraljudet kom kalldushen... Lillan sparkade lite grann darinne, och vi tittade lyckliga pa varandra jag och mig man... men doktorn sade ingenting, matte och matte igen... Och tillslut sade han "Tyvarr frun, finns det stora problem" Fattade inte... han skulle ju bara saga att det ar ETT barn, graviditeten ar sa langt gangen och grattis... Han forklarade vad han sett och hur allvarligt det antagligen var eftersom NUPP mattet var otroligt mycket over gransvardet och att hon hade vatskeodem pa hela kroppen vilket antagligen betyder att hon har svara hjartproblem. Rekommenderade ett moderkaksprov. Och att skynda for att jag var redan i 12 veckan, enligt vad han kunde se.
Var pa moderkaksprov den 13/3, aven den lakaren bekraftade vad den forste sagt, i lite positivare ordalag "att om det inte skulle finnas nagra kromosomfel, maste graviditeten foljas mycket noga, och aven om alla kontroller skulle ga "bra" finns det anda en okad risk att det finns malformationer vid fodseln som man inte kunnat konstatera innan"...
Kandes lite battre- en strimma av hopp...
Pa onsdagen den 15/3 fick vi besked pa att det rorde sig om Trisomi18. Jaha... vad ar det fornagot? Kollade pa natet (www.trisomy18.org och pa www.sos.se)... Ja... jag kunde inte fatta nagot annat beslut an att saga farval nu, vetandes att hon antagligen lider mer och mer ju langre graviditeten framskrider, att fodeln blir mer eller mindre traumatisk for henne, hoppandes hon inte ska behova ga igenom operationer och behova tung vard pa sjukhus innan det blir farval.... min alskade lilla flicka, vem har valt detta liv for dig?
Ett beslut storre an mig, som jag far leva med resten av livet. Det gor sa ONT att tanka pa det.. klart det hade varit lattare for mig om hon bestamt "att nu far det vara nog"... nu blev det inte sa. Den 21/3 pa formiddagen somnade vi in tillsammans. Sedan vaknade jag- ensam.
Kommer aldrig att glomma min lilla flicka.

Hej!

Jag läste de tidigare kommentarerna om föräldrar som ofrivilligt fått avbryta sina graviditeter och jag kände igen mig i så mycket.

Jag blev gravid för första gången i mitt liv i september månad 2005 och jag var överlycklig. Den 12 januari 2006 besökte min sambo och jag barnmorskan för att genomgå vårt efterlängtade ultraljud. Jag var gravid i vecka 19 och var mycket förväntansfull inför att äntligen få se vårt lilla barn. Det hela övergick i en tvär vändning när barnmorskan under undersökningen satt tyst alldeles för länge. Jag började att känna vibbar av att det helt plötsligt låg allvar och oro i rummet och jag frågade om allt var bra. Hon svarade att det är tråkigt att behöva inleda denna ultraljudsundersökning med att meddela att det inte alls ser bra ut. Mina första tankar var att det inte kan stämma, det händer inte oss, hon måste ha sett fel och att allt visst är bra. Men hon hade sett rätt, barnet hade vätska i hjärnan och en vätskefylld bubbla som stod ut i nacken. Vi blev omdelebart vidare skickade till läkare på specialistmödravården. Diagnosen på vårt barn var dandywalker cysta samt ett brock i huvudet vilket är en mycket ovanlig och allvarlig diagnos som inte är förenat med liv. Det fanns inget kromosomfel,utan en mutation hade uppstått i befruktningsskedet. Barnet skulle kanske inte klara av att överleva på egen hand utanför magen.

Det var den värsta dagen i våra liv. Vi var tvugna att fatta ett beslut och det snabbt eftersom tiden för abort egentligen redan hade förfallit. Kuratorn skulle ansöka till socialstyrelsen och vi skulle sedan få möjlighet att fundera över helgen. Att besluta att avbryta en graviditet när hela ens kropp och känsloliv skriker något helt annat, är omänskligt och känns som en fruktansvärd plågsam tortyr. Man får försöka att helt resonera logiskt och för stunden koppla ifrån sina brännande känslor av sorg.

Den 18/1 fick vi tid för abort/förlossning. Det enda jag minns under veckan innan förlossningen var att jag grät konstant och knappt orkade att resa mig från sängen. Graviditeten hade börjat att göra sig synlig eftersom jag nu var i vecka 20 och jag kände hur vår lilla bebis rörde sig i magen. Jag tänkte att barnet under den sista tiden skulle ha det så bra som möjligt, så jag försökte att äta precis lika mycket mat som innan för att barnet i alla fall inte skulle lida brist på den varan.

När det var dags för förlossningen kändes det som att jag gick in i en dimma, i en tunnel som verkade så lång, mörk och kall och som jag visste att jag bara måste ta mig igenom. Förlossningen tog 12 timmar. Livmodern som inte var mogen höll kramaktigt fast och ville inte släppa taget om fostret. Kroppen visste att den inte var mogen. Till slut efter en helt otroligt massa läkemedel och smärtsamma värkar föddes vårt lilla barn. Barnmorskan utropade att det är en liten gosse. Hon la min helt underbara, helt otroligt söta lilla son bredvid mig och jag kunde inte sluta att intensivt begrunda honom. Om det inte var för att han hade en liten vätskefylld bubbla i nacken, hade vi trott att de hade tagit fel, att det inte var något fel på honom. Han var så söt, han hade precis allt som ett barn har ett sött litet ansikte, fingrar, tår och man kunde tydligt se att han hade pojklika drag.

Några veckor senare hade vi en minnescermoni för vår son. Han hade en vit liten fosterkista och det var så otroligt fint och sorgligt. Vi har idag ett foto på honom som jag nästan tittar på dagligen och hans aska är strödd i en minneslund.

Vi är i efterhand mycket nöjda med att vi fick möjlighet att se vårt barn, att vi fick vår fina bild av honom och några timmar tillsammans med honom.Annars hade vi kanske fastnat i våra egna fantasier som inte alls hade stämt överens med verkligheten. Den lilla cermonin har också hjälpt oss i vårt sorgarbete efersom vi inte har några andra minnen från en tid tillsammans med vårt barn.Våran son kommer alltid att finnas med oss som vår förstfödda och den kärlek vi har till honom i våra hjärtan kommer alltid att finnas kvar enbart för honom.

En sörjande förälder

Vill bara säga ett TACK för att du/ni delar med er av er sorgliga erfarenhet.Har en god vän som ringde mig för ett tag sedan och berättade att de hade fått samma besked som ni,att barnet hade Edwards syndrom.De avbröt graviditeten.Jag förstod vad min vän sa men jag förstår ännu bättre nu efter att ha läst om er situation.

Tack för att jag fick läsa detta!

Med vänlig hälsning C

Hej!
Har för ca 4 månader sedan fött ett barn med Edwards syndrom.
Det hela började med en vanlig rutinkontroll hos barnmorskan,var då i vecka 32.Hon mätte magen och sa att bebisen inte hade växt någonting.Blev skickad till en specialist och gjorde där ett ultraljud där man kunde konstatera ett ryggmärgsbråck och vattenskalle.De frågade om vi ville ta ett fostervattens prov för att utesluta andra fel och det ville vi.
Fick vänta på svar i 4 dagar.De var de längsta dagarna i vårt liv.Åkte till sjukhuset och då fick vi veta att hon hade trisomi 18 och att hon förmodlgen inte skull överleva så länge efter födseln.
En månad gick,och några dagar innan förlossningen så kände jag inga fosterrörelser längre.Ett ultrajlud bekräftade att hon hade somnat in.

Hej!
För en månad sedan födde jag våran dotter i Trisomi 18. Vi fick reda på att hon hade det genom Ultraljuds undersökningen i v.19. De såg ett stort bråck på magen som innehöll hennes lever mm. Och vi gjorde då FVP, svaret kom efter 2 dagar. Vi blev chockade, men blev tvungna att ta vårat livs jobbigaste val. Att avbryta gravidititen!
Det var det värsta jag varit med om! Man tror ju att det bara ska hända andra o speciellt inte mig som bara är 25 år!
TAck för att ni vill dela med er av era efarenheter!
Många kramar från svala!

Gud så tragiskt...hade inte ens hört talas om denna sjukdom innan, råkade hamna här av en slump. Väntar själv mitt andra barn, gjort nupptest och all denna oro, även om det visa sig välmående så oroas man ändå alltid!

Men att läsa både din story och de övriga som komenterat...det måste vara bland det värsta man kan vara med om!!!

Vill bara säga tack att ni delar med er även om det inte är lyckliga slut & även bekaga sorgen... för jag tror inte man glömmer det i första taget!

Har två friska och undrebara flickor föddt 03 och 06, och var gravid igjen med vad vi trodde var enda en liten tjej. Hele familien åkte måndag den 15.januari in till barnmorskegruppen i göteborg för att ta ett ultraljud. Hadde denna gången bestemt oss för att göra ett nupp test. Bara för att veta att allt var ok såklart....!
Barnmorskan titade och tittade, och sa att babyen låg fel så hon inte kunne se ordentlig. Jag skulle ju då ha anat oro, men inte. Våra barn blev otåliga och de och pappan gick ut. Jag fick dricka vatten och gå omkring lite och så gjorde hon ett nytt forsök. DÅ fattade jag, och ganska riktig; hon sa att det här ser inte alls bra ut. Den pyttelilla babyen hadde sine organ,tarmer,mage o lever, utanför kroppen. Och hon tyckte oxå att hon kunne se kromosom avvikelser.
Chockad gick jag ut till min man och barn som väntade i bilen.
Fick redan neste morgon komma till Östra sjukhuset och där fick bekräftat vad barnmorskan hade trott om kromosomfelet. Barnet i magen var "inte livsdugelig".
Vi gick hem o grät.
Vår stora tjej sa; det blit ingen mera beibis på oss, den var så sjuk, så den fick åka till månen på en gång.
Vi bestämde oss för att avbryta graviditeten.
Mycket sorgeligt. Efter narkosen vaknade jag brevid en kvinna som hadde fått sitt barn vid kejsarsnitt, alle sköterskene gick omkring och grattade henne.Såklart. Men för mig var det extra sorgligt.
Nu 2 ceckor efter att vårat barn dog, sager "alla" att vi hadde tur, i o m att det kom fram så tidigt att vårt barn var för sjukt till att kunne leva. (v13+4)
Men för oss är det bara trist, vi hade redan börjat leva m tanken på våra 3 barn.
Vet inte om vi orker/vågar forsöka igjen. Känns inte så just nu.
Säkert är att vi alltid kommer tänka att vi har ett barn för litet.
KRAMAR till alla er som har varit med om liknande sorg

Hej på er... 18 0kt föddes vår dotter Vilma. Tyvärr dog hon under förlossningen. Vi visste att hon hade Trisomi 18, fick reda på det i v.32. Läs gärna min historia på adressen nedan.
http://www.familjeliv.se/hem/zemlan/presentation.php
Kram på er!!

Hej
Efter tre år så klarar jag att läsa och skriva om triosomi 18, åhh vad jag är duktig!
Jag och min man fick för tre år sedan en dotter med triosomi 18, efter en lång knagglig och orolig graviditet visade det sig i v 32 att hon hade kromosomavvikelse. Fick ett urdåligt bemötande av sjukhus personal under hela graviditeten. Speciellt eftersom vi hade förlorat ett för tidigt barn tre år tidigare så dom visste att vi var super känsliga.
Fick beskedet när vår 3 åriga dotter var med, blev totalt chockade och vi hamnade i chock allihopa.
Det fanns ingen att prata med och läkaren tyckte att vi skulle åka hem och smälta detta och försöka gå graviditeten ut.
Vi klarade tre veckor med otrolig hjälp från ett annat sjukhus som vi tog kontakt med efter katastrof sjukhuset i vår stad...
Då sattes graviditeten igång och vår dotter föddes och hon var så illa däran att hon inte levde när hon kom ut.
Skönt tyckte vi för att vi hade blivit varnade att hon kanske skulle kunna överleva och bli ett "kolli".
Vi åkte hem samma dag till vår underbara dotter,vi blev gravida en gång till året efter men det barnet hade en annan missbildning.
Nu funderar vi ialla fall att försöka igen,ska man våga, vi har ju en helt frisk dotter på 6 år som längtar efter syskon.
Efter att ha läst på den här sidan har jag fått styrka och mod....nu försöker vi igen
Kramar till er andra i samma situation
Skönt att se att man inte är ensam om drabbas av det här.

skönt att läsa om andra som har varit med om det jag själv upplevt.de upptäckte kromosomskadan sent i v 15.i v 17 fick jag ta "tabletterna" under uppsikt av en sköterska,allt upplevde jag som overkligt.ensam i hisshallen på karolinska kände jag hur tårarna började välla ur mina ögon. jag hade ingenstans att ta vägen,ville bara skrika ut min sorg.hoppade in i en taxi och åkte hem till mina tre flickor. jag blev så sjuk så jag blev sängliggandes pga frossa och illamående.trodde jag skulle dö.jag fungerade inte kändes det som.tänkte på mitt hett efterlängtade barn i magen, lider den? in till karolinska en gång till för liten förlossning.jag ville inte mista barnet,höll emot,det gjorde ont uder värkarbetet.de sa att barnet/fostret ska komma i ett bäcken som de sätter in på toaletten.det ville inte jag.efter många timmar föddes hon i sängen på en liten bebisfilt som mina andra tre flickor haft som spädbarn.sköterskorna bar ut henne,och kom sen tillbaka med denna lilla miniatyrbebis i lilla filten, i mina ögon var hon helt fantastiskt fin.som en liten skulptur.jag satt länge med henne. blev kvar en dag extra,grät så jag gnydde.hon vilar i minneslunden nära vårat hem nu.det skulle blivit min fjärde flicka.har känt mig lite "amputerad" efter detta,hon saknas alltid mig.finns där i mina tankar trots att det har gått snart fyra år sen det hände.